Västsaharas historia 1

PDFSkriv utSkicka sidan

Erik FichteliusVästsaharas kamp för oberoende. Av Erik Fichtelius 1978. Verdandi debatt nr 82. Publicerad på www.vastsahara.org med tillstånd av upphovsmannen Erik Fichtelius.
erik.fichtelius(a)ur.se
cc by nc sa

Saharierna är ett gammalt ökenfolk, som i århundraden levt i öknen. De är nomader som rört sig över stora områden för att finna vatten och gräs åt sina kameler, får och getter. Ett folk som varit helt beroende av vädret, av regn och torka. Nomadlivet har inte varit något mål i sig; har det bara funnits vatten har en familj kunnat stanna i åratal på samma plats. Men förr eller senare har människorna alltid tvingats bryta upp för att följa med regnen.
  Vädrets skiftningar har givit namn åt sahariernas tideräkning. 1884 var "marsregnens år", 1889 kallades det "fina, kalla regnets år" och 1914 blev den "röda vindens år".
  Öknen är ett vackert och varierande landskap, inte alls bara sand och sanddyner. Det är kuperat, med mindre bergsryggar och raviner, ömsom ett mjukt böljande landskap med finkornig sand, ömsom ett kargt, stenigt och klippigt land.
  Efter vinterregnen blommar öknen. Där växer små sträva blommor i milda färger, yviga taggiga buskar och tovigt gräs. Träden är sega och knotiga. Denna sparsamma växtlighet är grunden för sahariernas liv i öknen. Gräset ger föda åt djuren, träden ger bränsle och värme, de små spröda växterna ger krydda åt sahariernas kraftiga gröna te.

 

Djuren gav rikedom
Någon privatägd jord har aldrig förekommit i Västsahara. Jorden, öknen, går inte att äga. Rikedomen mäts i antalet djur. En fattig familj äger bara 3-5 kameler, medan en normalfamilj har 15-20 djur. De rika familjerna kan äga 100-300 kameler.
  Kameler, getter och får utgör basen för all handel i det sahariska samhället. Förutom kött ger djuren mjölk, hudar och hår som blir till kläder, konstverk, skålar, vattensäckar och tältdukar. Det traditionella sahariska tältet av get- och kamelhår, jaiman, är medelpunkten i det sahariska samhället. Det är familjens bostad, ett stort gråbrunsvart tält med en matta vävd av torkat gräs som golv. Där arbetar, äter och sover man.
  Oftast lever saharierna tillsammans i större familjegrupper med upp till ett 15-tal jaimor. Dessa små samhällen leds av ett familjeöverhuvud, man eller kvinna, som runt sig samlat söner och döttrar med barn och familjer.
  Varje jaima eller jaima-grupp utgör en del av en stam, som leds av en stamhövding. Vid sidan av honom finns en rådsförsamling, Yemaan, som fattar beslut kring stammens angelägenheter. Yemaamedlemmarna väljs av stammens alla medlemmar. Inom stammarna finns det en kvalificerad arbetsfördelning, med boskapsskötare och hantverkare och konstnärer av många olika slag.
  Det traditionella sahariska samhället bestod också av slavar som kunde säljas och köpas. De var oftast tjänare i hushållet åt en rik stamhövding eller ett familjeöverhuvud. Slaveriet har förekommit ända in i våra dagar. Den FN-kommission som besökte Västsahara i maj 1975 kunde ta del av en rad dokument om att slaveriet fortfarande existerade i det sahariska nomadsamhället.

De fyrtios råd
För Saharas nomader har inga bestämda gränser existerat. De har rört sig fritt över det område som idag utgör delar av Västsahara, Marocko, Mauretanien, Algeriet, Mali och Niger. Men även om det inte existerade några formella gränser för nomaderna hade stammarna med ursprung i Västsahara ändå en kulturell och politisk samhörighet. Västsaharas nomadstammar, av vilka några av de viktigaste var Reguibat, Ulad Delim och Tekna, hade ett organisatoriskt samarbete ovanför stamnivån. Ait Arbiin, de fyrtios råd, bestod av valda representanter för de olika stammarna. Rådets uppgift var att lösa motsättningar mellan stammarna och att möta hot utifrån. De svarade för övergripande rättskipning och försvar i ett område som ungefärligen motsvarar dagens Västsahara.
  Den vanligaste konfliktorsaken mellan stammarna gällde rätten till vattenhålen. De fyrtios råd, som bestod av stammarnas mest respekterade äldste (män eller kvinnor) agerade domstol i sådana konflikter. Främlingar som ville passera genom Västsahara gjorde klokast i att vända sig till de fyrtios råd för att få tillstånd. Ansvaret för försvaret var uppdelat på olika stammar vid kusten och i inlandet. Ovälkomna besökare kunde inte klara sig mot nomadernas ökenkrigare. 

En egen kultur och identitet
Den sociala och organisatoriska uppbyggnaden avskilde det västsahariska samhället från andra nomadsamhällen. Saharierna har bevarat en egen kultur och en egen nationell identitet. De har ett eget språk, hassania. en arabdialekt som ligger mycket nära den klassiska arabiskan. Religionen, islam, har och har haft ett mycket starkt grepp över befolkningen. Koranen utgör grunden för rättskipningen.
  Men trots islams starka inflytande har den sahariska kvinnan genom historien haft en annan roll och ställning än kvinnan i andra arabiska samhällen. I den sahariska nomadkulturen har allas arbetskraft behövts, och kvinnan har arbetat jämsides med mannen. Den sahariska kvinnan, som t.ex. inte bär slöja, deltar aktivt i diskussioner och i det politiska livet. Detta betyder inte att hon i praktiken uppnått jämlikhet med mannen. Men jämfört med det fullständiga förtryck kvinnan i de flesta arabländer är utsatt för är den sahariska kvinnan fri och självständig. I sahariernas frihetskamp har kvinnan spelat en stor roll.

En misslyckad kolonisering
Historien om den spanska koloniseringen av det lilla ökenlandet i Nordafrika är nog historien om en av kolonialismens mest misslyckade erövringar. Först tog det spanjorerna tre kvarts sekel att ta full kontroll över Västsahara. Sedan dröjde det bara 18 år innan spanjorerna tvingades dra sig tillbaka för gott. Kolonisatörerna hann aldrig göra några vinster i sin koloni. Det enda spanjorerna någonsin satsade på i Västsahara var fosfaten. Men just när erövrarna skulle bärga frukten av sina fosfatinvesteringar tog kolonialväldet slut. Västsahara blev ett mörkt kapitel i Spaniens historia.
  När Spanien beslutat sig för att erövra Västsahara bestod redan det spanska kolonialväldet i Nordafrika av Kanarieöarna, den lilla Ifni-enklaven söder om Agadir och ett område kring städerna Ceuta vid Gibraltar sund och Melilla vid den nordmarockanska kusten. Det var för att skydda sina intressen på Kanarieöarna som Spanien behövde baser på Västsaharas fastland. Spanjorerna var inte intresserade av att ta sig in i ett otillgängligt ökenland. Det var kusten man ville åt.
  Den 26 december 1884 proklamerades "Det spanska protektoratet på Afrikas kust" över ett område mellan Cap Blanc (nuvarande Nouhadibou) och Cap Bojador (söder om nuvarande El Aaiun). Proklamationen följdes av en militär ockupation av kustområdet. 400 soldater landsattes på kusten vid nuvarande Dakhla (den spanska benämningen var Villa Cisneros).
  Men spanjorerna kom inte till ett tomt ökenland. Invasionstrupperna mötte hårt motstånd från framförallt en av de sahariska nomadstammarna, Ulad Delim. Ait Arbiin hade beslutat att bjuda spanjorerna motstånd. Under åren 1885-1894 utkämpades flera hårda strider och spanjorerna tvingades under vissa perioder att dra sig tillbaka helt och hållet. Den lilla landremsan vid Dakhla var under en tid den enda del av kolonin spanjorerna kunde hålla.1

Kolonialmakterna drar gränser
Frankrike motsatte sig till en början Spaniens installationer i Nordvästafrika. De stred mot Frankrikes egna planer på att skapa ett afrikanskt imperium i området. Trots dessa motstridiga intressen inledde de två kolonialmakterna år 1886 förhandlingar om hur de skulle dra gränserna. Genom de s.k. Parisöverenskommelserna åren 1900 och 1904 och Madridkonventionen år 1912 fastställdes slutligen gränserna mellan Frankrikes och Spaniens besittningar. Spaniens förhandlingsposition var svag och man tvingades avstå saltgruvorna i Idjil till Frankrike. Det är därför Mauretanien idag buktar in i Västsaharas sydöstra del. När gränsen drogs visste man inte att det också skulle komma att innebära att Mauretanien fick de rika järnmalmsfyndigheter som ligger just i den inbuktningen.
  Västsahara blev alltså en spansk koloni under namnet Spanska Sahara, medan Frankrike kontrollerade länderna runtomkring. Frankrike hade erövrat Algeriet redan under första hälften av 1800-talet och 1871 gjordes Algeriet till ett franskt departement (förvaltningsdistrikt). Fransmännen erövrade också Mauretanien och gjorde landet till ett franskt protektorat år 1903.
  1912 hade Frankrike vidare "pacificerat" alla upproriska stammar i Marocko och tvingat sultanen att erkänna det franska protektoratet också över Marocko.

Saharierna gör motstånd
Spanjorerna var tvingade att stanna kvar vid kusten i sin koloni. På grund av det motstånd kolonisatörerna mötte från de sahariska nomadstammarna lyckades spanjorerna inte ta sig inåt landet förrän långt senare på 1900-talet. Fransmännen däremot försökte genomföra sin kolonisering mer grundligt. En effekt av fransmännens erövring av Mauretanien var att en av de sahariska stammarna, Reguibat, i början av 1900-talet drevs norrut från Mauretanien uppåt i Västsahara. Reguibat-stammen och dess ledare Ma ul-'Aineen slog sig ned i Semara. Med Semara som bas försökte saharierna med alla medel bekämpa fransmännen. Under vissa perioder samarbetade Ma ul-'Aineen och hans befrielsearmé med tyskarna, under andra perioder samarbetade de med marockanerna.
  1910 lyckades fransmännen stoppa den marockanska hjälpen till Reguibat-stammen, och saharierna trängdes tillbaka. Som ett sista desperat försök utropade Ma ul-'Aineen sig själv till sultan av Marocko och invaderade landet med sina styrkor av ökenkrigare. Men han besegrades snart av fransmännen, tvingades tillbaka och dog i Tiznit 1910. Det hindrade inte att hans son al-Hiba också utropade sig till sultan, och invaderade Marocko. Han lyckades obesegrad ta sig ända fram till Marrakech. 1912 slogs även detta sahariska resningsförsök ner.2 Fransmännen hämnades genom att skicka upp sina trupper från Mauretanien för att förstöra Semara, Västsaharas kulturella och historiska huvudstad. Semara demolerades svårt, bl.a. förstördes stadens unika bibliotek med 5 000 handskrivna historiska manuskript.
  De sahariska stammarna lyckades aldrig besegra fransmännen, men de behöll sitt oberoende runt Semara ända fram till 1934. Fransmännen hade länge men förgäves försökt förmå spanjorerna att göra något åt "de upproriska stammar" som från sina baser i Västsahara motsatte sig den franska överhögheten i framförallt Mauretanien. 1934 inleddes ett militärt samarbete mellan Spanien och Frankrike. Spanien skulle äntligen ta kontrollen över sin koloni, de upproriska stammarna skulle kväsas.3
  Semara ockuperades 1934, och det fransk-spanska samarbetet fortsatte till 1936. Det spanska inbördeskriget och andra världskriget kom emellan. Spanjorerna kunde inte konsolidera sin makt i Västsahara förrän långt efter andra världskrigets slut. Det dröjde t.ex. ända till 1950 innan general Franco besökte Semara.4 Det var egentligen först 1958 som Spanien kan sägas ha slutgiltigt erövrat Västsahara, 74 år efter det att de första spanska trupperna landsteg vid Dakhla. 1958 slog spanska och franska trupper gemensamt tillbaka en kombinerad saharisk revolt och ett marockanskt invasionsförsök i Västsahara.

Marockos expansionsplaner
Marocko fick självständighet från Frankrike i mars 1956. (Se också avsnitt om Marocko.) Den marockanska självständighetsrörelsen leddes av nationalistpartiet Istiqlal, bildat 1943. Bara några månader efter det att Marocko blivit självständigt klargjorde Istiqlals ledare Allal el Fassi att han ingalunda var nöjd med den nyvunna friheten. I ett tal i mitten av juni 1956 presenterade han omfattande territoriella krav på hela Nordvästafrika:
  Marockanerna kommer att fortsätta kämpa ända tills dess att Tanger, Sahara från Tindouf till Colom-Bechar, Touat, Kenadza och Mauretanien är befriade och återförenade. Vårt oberoende är inte komplett utan Sahara! Marockos gränser slutar först vid Senegalfloden!5
  Istiqlals tidning Al Alam publicerade också en karta över vad de kallade "Le Grand Maroc", Stormarocko. Detta Stormarocko omfattade huvuddelen av nuvarande Algeriet, hela Västsahara och hela Mauretanien.
Publiceringen av dessa expansionistiska krav skedde delvis som ett svar på ett förslag som i mars 1956 hade lagts fram i den franska nationalförsamlingen. Förslaget gick ut på att man skulle samla alla sahariska zoner och ökenområden till ett eget administrativt område, kallat Franska sahariska Afrika. Vid den tiden hade fransmännen börjat leta olja i öknen, och man hoppades även på andra rikedomar.6
  Det blev inget av dessa franska planer, men det var tillräckligt för att locka fram en reaktion hos de marockanska nationalisterna. Även den marockanska regeringen och kung Mohamed V tog upp kraven på ett Stormarocko. I februari 1958 höll kungen ett tal där han deklarerade att Marocko skulle fortsätta göra allt för att återta Västsahara.
  De argument Marocko åberopade sig av var i princip följande:
  Historiska: de dynastier som regerat Marocko hade haft auktoritet också i Sahara.
  Juridiska: det fanns en rad internationella avtal som bekräftade den marockanska sultanens överhöghet över alla områden i Sahara.
  Administrativa och religiösa: det fanns administrativa handlingar som visade att sultanen förlänade makt åt "kaider" och religiösa ledare.
  Socio-ekonomiska: den sahariska och den marockanska befolkningen var uppblandade med varandra, de hade samma civilisation och samma traditioner.
  Kulturella: befolkningen i Saguia el Hamra och Rio de Oro hade för mycket länge sen antagit samma skriftspråk som övriga Nordafrika.7

Krig mot Spanien och Frankrike
Mot bakgrund av dessa nationalistiska krav utrustade Marocko en "befrielsearmé" som i november 1957 attackerade både Ifni-enklaven och Västsahara. Många sahariska nationalister deltog i den marockanska "befrielsearmén".
  Inledningsvis var dessa gemensamma sahariska och marockanska styrkor mycket framgångsrika. De pressade tillbaka spanjorerna mot kusten och marockanerna närmade sig även den mauretanska gränsen. Då grep fransmännen in för att skydda sina intressen. Spanien och Frankrike inledde ett försvarssamarbete i februari 1958. Spanska fallskärmstrupper återerövrade Semara och "befrielsestyrkorna" stängdes in mellan spanska trupper från El Aaiun och franska trupper från Mauretanien. Striderna tog slut redan i april 1958.8
  Den marockanska regeringen hade aldrig formellt blandat sig i striderna. Officiellt var det en grupp marockanska och sahariska nationalister som på egen hand anfallit spanjorerna (låt vara att deras utrustning var marockansk). Det underlättade en fredsuppgörelse som innebar att Spanien överlät en del av Västsahara till Marocko. Marocko fick den nordligast belägna remsan av Västsahara, Tarfaya-provinsen norr om 27:e breddgraden. För en tid framåt var de nationalistiska krafterna i Västsahara krossade.9
  Från Polisario-håll beskrivs det spansk-marockanska fredsfördraget som ett oerhört svek av marockanerna. De sahariska nationalisterna hade understött Marockos frigörelse. Till tack fick de ett förräderi, enligt Polisarios sätt att se. Marocko avbröt på ett brutalt sätt alla leveranser av ammunition och förnödenheter till saharierna för att istället förbrödra sig med Spanien kring de norra delarna av Västsahara.10

Sandkriget
Marockos territoriella krav gällde inte bara Västsahara utan också Mauretanien och delar av Algeriet. Dessa krav ledde 1963 till det s.k. Sandkriget mellan Marocko och Algeriet. Bakgrunden var att fransmännen bestämt sig för att behålla Algeriet som koloni, medan man givit självständighet åt Marocko och Mauretanien. Därför hade fransmännen i den koloniala gränsdragningen låtit det järnmalmsrika området runt Tindouf hamna inom Algeriets gränser. Tindouf var ett av de områden som de marockanska nationalisterna menade tillhörde Marocko. Under det algeriska befrielsekriget mot fransmännen 1954-1962 fick den algeriska befrielsearmén stöd från Marocko. Oenigheten kring en framtida gränsdragning lämnades därhän och man sa varandra att detta var en fråga som "skulle avgöras vänskapligt av två arabiska broderfolk". I ett avtal från juli 1961 mellan Marocko och den provisoriska algeriska regeringen hette det att:

De territoriella problem som Frankrike skapat med den godtyckliga gränsdragningen mellan de båda länderna ska finna sin lösning i förhandlingar mellan Marocko och det oberoende Algeriet.

Algeriet vann sin självständighet från Frankrike den 3 juli 1962, men de båda "broderländerna" Marocko och Algeriet lyckades inte komma överens om hur gränserna skulle dras. Förhandlingarna bröt samman den 5 oktober 1963 och bara tre dar senare utbröt Sandkriget. De marockanska och algeriska trupperna drabbade samman bl.a. runt Tindouf. Efter en månad, den 4 november, lyckades den afrikanska enhetsorganisationen OAU få till stånd ett eld upphör, dock utan att man kunde lösa själva sakfrågan - gränsdragningen.
  En lösning var dock på väg när Algeriet och Marocko flera år senare, i juli 1969, skrev på ett vänskapsavtal. Det följdes av ett gränsavtal som utarbetades i maj 1970. Avtalet gick ut på att Marocko avstod alla krav på "algeriska Sahara", och speciellt noterades att Marocko avstod från Tindouf-området. Avtalet skrevs på av båda parter i Rabat den 15 juni 1972, men det ratificerades aldrig slutgiltigt av Marocko." Det blev inte aktuellt för Marocko att slutföra avtalet när relationerna mellan de båda länderna försämrades kring frågan om Västsahara. Ännu våren 1977 var kartorna i Marocko utan markerad gräns mot Algeriet i sydost.
  Marocko är ett av de få afrikanska länder som vägrat att acceptera OAU:s princip om de ärvda koloniala gränsernas okränkbarhet. Det är en princip som OAU:s majoritet sett sig tvingad att anta för att förhindra att den afrikanska politiska kartan rasar sönder och samman. De koloniala gränserna i Afrika, ritade av europeiska generaler med linjal, är visserligen fullkomligt onaturliga, de tar inte hänsyn till varken kultur eller geografi, men det finns inget att ersätta dem med. Om man började ändra dessa gränser, var skulle man då hamna? Hur skulle då gränserna dras? Den enda möjligheten för OAU att undvika en djup splittring och omfattande bråk kring gränsdragningen var att acceptera gränserna man ärvt av kolonialismen. Men Marocko reserverade sig mot denna princip redan vid OAU:s bildande i början på 60-talet. Principen var oförenlig med de nationalistiska kraven på ett Stormarocko.

Mauretanien kräver Västsahara
Stormarocko omfattade enligt de nationalistiska tankarna också hela Mauretanien. Därför var det ett bakslag för Marocko när Mauretanien fick intern autonomi 1958 och självständighet från Frankrike den 28 november 1960. Den dagen förklarades landssorg i Marocko.12 Den marockanska regeringen reagerade surt och lyckades med Sovjetunionens hjälp till en början förhindra Mauretaniens inval i FN. Men efter en omröstning i generalförsamlingen i april 1961 kunde Mauretanien inta sin plats i världsorganisationen. Det dröjde dock nästan precis ett decennium innan Marocko gav diplomatiskt erkännande åt Mauretanien.
  Även i Mauretanien fanns det nationalistiska krav på utökat territorium. Redan före självständigheten höll den blivande presidenten Moktar Ould Daddah ett tal där han hävdade Mauretaniens överhöghet över Sahara. Det skedde den 1 juli 1957 i Åtar, och det har blivit ett tal som mauretanierna ofta refererat till senare. I sitt tal hänvisade Moktar Ould Daddah till de oräkneliga band som förenar oss (med Sahara). Vi bär samma namn, vi talar samma språk, vi bär med oss samma nobla traditioner, vi har samma religiösa ledare, vi för vår boskap till samma betesmarker och vi använder samma vattenhål. Vi inbjuder våra bröder från Spanska Sahara att tänka på, drömma om och se fram emot det ekonomiskt och andligt starka Mauretanien, som vi inte kan annat än tänka på just nu.13
  Det är väl att märka att Mauretanien begränsat sina territoriella krav till just Spanska Sahara. Man har aldrig krävt några områden i Algeriet eller Marocko. Mauretanien skulle mycket väl kunna göra det, åberopande samma geografiska, historiska och kulturella argument som Marocko använt för att kräva Västsahara.

Spanien försöker behålla Västsahara
Efter stridigheterna kring årsskiftet 1957-58, då franska och spanska trupper tillsammans lyckats slå ner sahariska och marockanska nationalisters resningsförsök, började det ske förändringar i Spaniens saharapolitik. Försiktigt började spanjorerna förbereda en nykolonial lösning. Man försökte få bättre kontroll över befolkningen genom att tvinga eller locka in den till städerna och oaserna. Brunnar förgiftades och boskapen bombades. Nomaderna tvingades in mot de få städerna.14
  1958 gjordes Västsahara till en spansk provins. Genom ytterligare lagar 1959 och 1961 knöts kolonins förvaltning ännu närmare Spanien. Den spanska regeringen utsåg en generalguvernör och under honom inrättades ett provinsiellt råd, Cabildo. Spanska Sahara fick rätt att sända representanter till parlamentet, Cortes, i Madrid. Tre saharier utsågs till ledamöter. Detta var spanjorernas första allvarliga försök att knyta till sig en lokal, samarbetande elit. Spanjorerna sökte efter personer som man med bevarad makt och bevarat inflytande kunde ge några taburetter och lite lagom självbestämmande.
  Under 60-talets första år började också omfattande efterforskningar av naturrikedomar, framförallt hoppades spanjorerna att med amerikansk hjälp kunna hitta olja. Några oljefynd offentliggjordes dock aldrig, men inventeringen av råvarutillgångarna ledde till att spanjorerna fick klart för sig att fosfatfyndigheterna var av enorm omfattning. Storleken av fosfatfyndigheterna offentliggjordes försommaren 1963.

Västsahara i FN
Under slutet av 50-talet och i början av 60-talet fick ett stort antal stater självständighet från de gamla kolonialmakterna. De nya staterna från Afrika och Asien vann inträde i FN. I december 1960 antog generalförsamlingen den deklaration som kommit att bli vägledande för FN:s ställningstagande i koloniala frågor.15 Den s.k. kolonialdeklarationen slog fast alla folks rätt till självbestämmande och proklamerade nödvändigheten av ett snabbt och förbehållslöst avskaffande av kolonialismen i alla dess former. I resolutionens punkt 5 hette det att i områden som

icke uppnått oberoende ska omedelbara åtgärder vidtagas för att utan villkor och förbehåll till dessa områdens befolkningar överföra all makt i enlighet med deras fritt uttryckta önskemål och utan hänsynstagande till ras, religion eller hudfärg, så att dessa folk kan komma i åtnjutande av oinskränkt självständighet och frihet.16

Strax efter det att denna resolution antagits röstade generalförsamlingen igenom ytterligare en resolution,17 som visade på tre vägar mot avkolonisering. Det koloniserade landet skulle antingen kunna 1) bli en oberoende självständig stat, 2) fritt associera sig med en självständig stat eller 3) integreras med en sådan stat.
  Resolutionen gjorde helt klart att integrering med en annan stat som en form av avkolonisering bara var acceptabelt om det skedde efter ett fritt och demokratiskt val av det koloniserade folket.
Västsahara var med på den lista över icke självstyrande stater som FN-resolutionerna syftade på. Men det dröjde till 1965 innan Västsahara behandlades separat i FN:s generalförsamling. I december 1965 tog generalförsamlingen sin första resolution om Spanska Sahara och Ifni-enklaven. FN beklagade att Spanien inte genomfört vad som sagts i kolonialdeklarationen. Spanien uppmanades att vidta "omedelbara och nödvändiga" åtgärder för att befria Spanska Sahara och Ifni från kolonialväldet.18
 
Därefter antog generalförsamlingen och FN:s kolonialkommitté år efter år liknande resolutioner med krav på att Spanien skulle uppfylla sina förpliktelser. Fr.o.m. 1966 begärde generalförsamlingen också att "Spanien vid snarast möjliga datum" skulle fastställa procedurerna för en folkomröstning under FN:s överinseende, där den ursprungliga befolkningen fritt skulle få utöva sin rätt till självbestämmande om landets framtid. Detta skulle enligt FN-resolutionerna ske i enlighet med den ursprungliga befolkningens önskemål och efter "konsultationer med Marocko och Mauretanien och alla andra intresserade parter". FN:s generalsekreterare fick också i uppdrag att utse en specialkommission som skulle påbörja det praktiska arbetet med en folkomröstning.19

Spanien bemöter FN
FN:s krav och resolutioner fick mycket liten praktisk betydelse. Frågan om Västsahara väckte ingen internationell uppmärksamhet. I mitten på 60-talet var Portugals pågående kolonialkrig i Afrika en mycket större fråga. Spaniens svar på FN:s krav blev först att i början av 1966 presentera ett massivt utvecklingsprogram med investeringar på 250 miljoner pesetas i Västsahara. Spanjorerna försökte också möta trycket från FN genom att mobilisera 600 stamhövdingar som i mars 1966 skrev på en deklaration till förmån för "bevarad sammanhållning med Spanien". I oktober 1966 hävdade spanjorerna att 90 procent av befolkningen hade skrivit på deklarationer för sammanhållning med Spanien. Sex stamhövdingar skickades iväg till FN-högkvarteret för att lägga fram dessa "dokument".20
  FN lät sig inte imponeras av dessa spanska propagandamanövrer utan fortsatte att kräva självbestämmande för den sahariska befolkningen. Den spanska regeringens nästa drag blev då att förklara sig positiv till självstyrelse. Administrativt fortsatte däremot spanjorerna förberedelserna för en nykolonial lösning. De hoppades kunna skjuta på avkoloniseringen genom att ge området en självständig status inom det spanska väldet. Spanien tänkte behålla sin makt genom lokala samarbetsmän. I maj 1967 inrättade kolonialherrarna en saharisk generalförsamling. Den uppkallades efter det sahariska samhällets urgamla rådsförsamling - Yemaan. Församlingen gavs ingen verklig makt, utan makten behölls av den spanske generalguvernören. Spanjorerna hade kontroll över Yemaans sammansättning och inga demokratiska val ägde rum.
Yemaan kom att bestå av stamhövdingar och traditionella makthavare. Där samlades det skikt av lokala samarbetsmän som spanjorerna hade börjat knyta till sig. De behandlades mycket väl och fick speciella ekonomiska fördelar, bl.a. möjlighet att leva på Kanarieöarna.21

Marocko får tillbaka Ifni-enklaven
Spanjorerna talade alltså om självbestämmande och inrättade Yemaan för att minska det diplomatiska trycket för en avkolonisering. Detta lyckades också tillfälligt och Spanien kunde fortsätta de påbörjade byggnationerna av hamnen i El Aaiun och installationerna för fosfatgruvan i Bu Craa. Spanien förstärkte också sin militära och polisiära närvaro i kolonin.
  Men Spaniens nykoloniala strävanden gick stick i stäv mot Marockos planer på att annektera Västsahara. Relationerna mellan Spanien och Marocko försämrades snabbt. De marockanska nationalisterna var otåliga och började kräva direkta aktioner för att "befria" Västsahara. Spanska fiskebåtar prejades på marockanskt territorialvatten och det rapporterades om marockanska truppkoncentrationer vid gränsen till Västsahara. Det förekom en del skärmytslingar mellan marockaner och spanjorer i Ifni-enklaven.
  För att lugna de marockanska nationalisterna gick Spanien med på att återlämna Ifni-enklaven till Marocko. Det skedde slutgiltigt genom en överenskommelse i januari 1969, och relationerna mellan de båda länderna förbättrades tillfälligt.

Grannländerna enas
Spaniens diplomatiska position gentemot Västsaharas tre grannländer var stark under slutet av 60-talet. Marocko, Mauretanien och Algeriet var inbördes splittrade och kunde inte utöva något gemensamt tryck mot Spanien. Marocko och Algeriet var fortfarande oense om Tindouf, och Marocko hade ännu inte erkänt Mauretanien. Men en förändring började skönjas under 1969. De tre länderna var ense om att Spanien måste bort som kolonialmakt i området, och de bestämde sig för att försöka lösa sina meningsmotsättningar för att gemensamt kunna ta itu med frågan om Västsahara. Hösten 1969 sammanförde Algeriets president Houari Boumedienne de båda fienderna Hassan II och Moktar Ould Daddah under det muslimska toppmötet i Rabat. Det blev första steget i ett närmande mellan Marocko och Mauretanien. Den 8 juni 1970 fick Mauretanien diplomatiskt erkännande av Marocko, genom ett vänskapsavtal undertecknat i Casablanca. Marocko och Algeriet hade då redan skrivit under ett vänskapsavtal sommaren 1969. Ett år senare övergav Marocko sina krav på Tindouf (se avsnittet om Sandkriget). De tre länderna kunde börja samarbeta kring saharafrågan.
  Marockos, Mauretaniens och Algeriets statschefer träffades i september 1970 och utfärdade en kommuniké där de förklarade som sin gemensamma vilja att Västsahara skulle avkoloniseras. De krävde självbestämmanderätt åt det sahariska folket och gav sitt stöd åt FN:s resolutioner i frågan.
  I själva verket var den gemensamma deklarationen ganska urvattnad. Statscheferna sade egentligen inte mer än vad man redan sagt i FN. Det skulle senare visa sig att de tre länderna menade helt olika saker med både självbestämmande och avkolonisering.
  Kung Hassan visade sitt tydliga missnöje med mötet. Här hade han alltså gett upp kraven på både Tindouf och Mauretanien, men i utbyte bara fått ett intetsägande avtal om samarbete kring avkolonisering och självbestämmande, termer som det fortfarande gällde att tolka. Den marockanska oppositionen var inte alls nöjd.
  Spanjorerna å sin sida såg hur Västsaharas grannländer närmade sig varandra i kravet på avkolonisering. Men Spanien klargjorde ändå sin beslutsamhet att stanna kvar. Bostadsministern Vicente Mortes förklarade i El Aaiun den 3 juli 1970 att spanjorerna skulle stanna för "att försvara invånarnas intresse, suveräniteten och Saharas territoriella integritet".22

Nationaliströrelsen växer fram i Västsahara
Spanjorerna var fast beslutna att stanna kvar och Västsaharas grannländer var ense om att spanjorerna skulle bort (fast de nogsamt undvikit att konkretisera hur, på vilka villkor och till vems förmån). Det var dags för saharierna själva att göra sig hörda.
  Under andra hälften av 60-talet hade spanjorerna påbörjat arbetet med att exploatera fosfatfyndigheterna i Bu Craa. Ju längre förberedelsearbetet fortskred, desto mer steg medvetenheten bland saharierna om att deras land hade stora rikedomar. Många saharier fick arbete vid anläggningarna och det började stå klart för allt fler att det fanns en ekonomisk grund för ett självständigt Västsahara. En ny form av nationalism började växa sig stark.
  Årsskiftet 1967-68 bildade en grupp unga saharier en befrielserörelse - Mouvement de libération de Saguia El Hamra et Rio de Oro. Flera av dem hade fått utbildning utanför Västsahara - på Kanarieöarna, i Rabat eller i andra arabländer. Gruppens ledare var Mohamed Basiri, som studerade i Rabat i slutet av 60-talet. De unga nationalisterna krävde självbestämmande och stopp för all utländsk inblandning i Västsaharas affärer.

Blodig demonstration
Den 17 juni 1970 organiserade nationalisterna sin första stora demonstration mot det spanska kolonialväldet. Tusentals obeväpnade människor demonstrerade i El Aaiun bl.a. för arbete åt den sahariska befolkningen på lika löner som den utländska arbetskraften, bostäder åt folket, etc. Kraven sammanfattades i ett dokument som överlämnades till de spanska myndigheterna. Demonstranterna krävde t.ex.:
  - att Spanien snarast beslutar om att lämna vårt land och dra tillbaka sina trupper,
  - att vi själva får utse våra representanter - de stamhövdingar som Spanien utsett till folkets representanter kan fr.o.m. idag anse sig som avsatta,
  - att civila och militära experter och tekniker ska vara saharier,
  - att inhemskt kapital ersätter de spanska bankerna och att den kommersiella invasionen från västvärlden stoppas.23

Klockan sex på kvällen omringades demonstranterna av legionärer och poliser som sköt skarpt rakt in i folkmassan. Enligt Polisarios uppgifter dödades ett 40-tal demonstranter och flera hundra sårades. Polisen arresterade närmare tusentalet demonstranter och oppositionsmän. En av dem som fängslades var Mohamed Basiri, som sedan dess varit spårlöst försvunnen. Troligen är han död. Polisario betraktar honom som en av den nationella kampens första martyrer.
  Efter denna blodiga motgång tvingades den nationella rörelsen byta taktik och förbereda sig på en väpnad kamp mot spanjorerna. De nationalister som inte fängslats flydde för en tid utomlands. I ett försök att splittra rörelsen spred spanjorerna de fängslade demonstrationsdeltagarna över hela landet. Det fick till följd att den nationella rörelsen mycket snabbt kunde sprida sitt budskap över hela Västsahara. Men det tog tre år innan nationalisterna kunde samlas till ett nytt organisationsförsök. Under tiden byggde spanjorerna vidare på fosfatanläggningarna. Algeriet, Marocko och Mauretanien höll intensiva diplomatiska kontakter med varandra. FN antog resolutioner om Västsaharas rätt till självbestämmande. Under hela denna period ropade den marockanska oppositionen på vapen och krävde att Kung Hassan skulle ingripa militärt för att återförena Västsahara med Marocko. Men kungen bidade sin tid och underhöll istället goda förbindelser med Spanien, som bl.a. gav Marocko samma handelsprivilegier som man givit OECD-länderna.

Yemaan kräver självbestämmande
1973 var tiden mogen för förändringar. Den nationella rörelsen hade stärkts i Västsahara och även de gamla männen i Yemaan hade påverkats. Yemaan skrev i februari 1973 ett brev till general Franco och krävde att få mer att säga till om i Västsaharas inre angelägenheter. De begärde också rättighet att själva få uttrycka sin vilja till självbestämmande när de ville utan främmande inblandning.
  Den spanska regeringens omedelbara svar blev att utöka Yemaan för att göra den till ett internt självstyrande organ, som skulle arbeta under spanskt överinseende. Detta gjorde kung Hassan orolig och relationerna mellan Marocko och Spanien försämrades återigen mycket hastigt.
  Den 13 mars 1973 vidtog Hassan II en rad åtgärder. Den marockanska fiskegränsen utvidgades till 70 sjömil, något som var oerhört allvarligt för de tusentals spanska fiskare som var beroende av fisket vid den marockanska kusten. Jord som tillhörde utlänningar i Marocko exproprierades och en rad aktiviteter begränsades för icke-marockaner. Åtgärderna berörde 20 000 av de 28 000 spanjorer som bodde i Marocko.24
Konflikten mellan Spanien och Marocko ledde till ett fullkomligt fiskekrig. Spanska fiskebåtar bordades av marockanska flottan, och det dröjde närmare ett år innan man kunde nå ett avtal om fisket.
Kung Hassan hade tydligt markerat sitt missnöje med spanjorernas planer på att fullfölja den nykoloniala politiken.

Noter

1. Kronologi sammanställd av Association des amis de la RASD: Le dossier du Sahara Occidental, Paris 1976, s. 17.
2. John Gretton: Western Sahara - The Fight for Self-determination. Anti-Slavery Society, London 1976, s. 17.
3. Le dossier... a.a.,s. 17.
4. Thomas A. Marks: "Spanish Sahara - Background to Conflict". African Affairs. The Royal African Society, London 1976, s. 3.
5. Bertrand Fessard de Foucault: "La question du Sahara Espagnol" Revue française d'études politiques africaines. No. 119, november 1975, s. 78.
6. Foucault: a.a., s. 77.
7. "Report of the special committee on the situation with regard to the implementation of the declaration on the granting of independence to colonial countries and peoples", United Nations General Assembly, A/10023/Add. 5, 7 november 1975, paragraferna 89-91.
8. Marks: a.a., s. 6-7.
9. Paul Dessens: ' ' Le litige du Sahara Occidental". Maghreb - Monde Arabe, No. 71, januari-februari 1976, s 29-30.
10. Le dossier... a.a., s. 18.
11. Foucault: a.a., s. 79.
12. Foucault: a.a., s. 79.
13. Foucault: a.a., s. 81.
14. Le dossier... a.a., s. 18.
15. Resolution 1514 (XV).
16. Aktstycken utgivna av UD: FJV. j generalförsamlings fjärde brådskande extra möte, Ny serie 1:A: 11. Stockholm 1961, s. 78-79.
17. Resolution 1541 (XV).
18. Resolution 2072 (XX).
19. Report of the special committee ..., a.a., par. 71-75.
20. Gretton: a.a., s. 26.
21. Dessens: a.a., s. 31.
22. Dessens: a.a., s. 32-33.
23. Saharainformation No. 2, Saharakommittén, Stockholm maj 1976.
24. Dessens: a.a., s. 33.

Västsahara på Twitter

Västsahara på Facebook