Västsaharas historia 2

PDFSkriv utSkicka sidan

Västsaharas kamp för oberoende. Av Erik Fichtelius 1978. Verdandi debatt nr 82. Publicerad på www.vastsahara.org med tillstånd av upphovsmannen Erik Fichtelius.
erik.fichtelius(a)ur.se
cc by nc sa

Front Polisario bildas
Våren 1973 bildades också Front Polisario. Namnet är en förkortning av Front Populaire pour la Libération de Saguia El Hamra et Rio de Oro. Den första kongressen hölls den 10 maj 1973 på en hemlig plats i Västsahara. Bland grundarna fanns flera av dem som varit med i Mouvement de Libération de Saguia El Hamra et Rio de Oro, som stött Mohamed Basiri och som deltagit i demonstrationen i El Aaiun den 17 juni 1970. Front Polisarios målsättning var redan från början att med våld kasta ut spanjorerna och upprätta en självständig saharisk stat (se särskilt kapitel om Polisario).

Bara tio dar efter den första kongressen genomförde Polisario den första attacken mot spanjorerna. En liten grupp på nio man gick till fots 35 kilometer från kongressmötesplatsen till den spanska posteringen Khanga. I den gruppen fanns bl.a. El Ouali Mustapha Sayed, som senare blev Polisarios generalsekreterare. Organisationens förste och då nyvalde generalsekreterare Ibra- him Ghali Ould Mustapha deltog också, liksom Ajub Brahim, som senare blev gerillans befälhavare på sydfronten. En del av dem hade inte ens kulor till sina gamla 1800-talsgevär. Khanga-posteringen bestod av sex saharier i spansk sold samt några kameler. De blev fullkomligt överraskade, och gerillasoldaterna behövde inte avlossa ett enda skott. Polisario hade erövrat sina första gevär och kameler och inlett den väpnade kampen.25 Under de två följande åren bedrev Polisario ett gerillakrig med små överraskande attacker som blev mer och mer besvärande för spanjorerna. Gerillan och motståndsmännen möttes också av en allt hårdare repression.

Nya regler för Yemaan
I september 1973 svarade Franco skriftligen på Yemaans begäran om större inflytande över politiken. Franco försäkrade att det sahariska folket var herre över sin egen framtid och att självbestämmande skulle genomföras när folket fritt begärt det. Saharierna utlovades samma rättigheter som andra spanjorer.26 Yemaan förklarade sig nöjd med Francos svar.
  Den spanske diktatorn talade alltså om självbestämmande inom ramen för det spanska väldet. Den spanska politiken var fortfarande inriktad på att man skulle behålla sin koloni genom att ge den intern självständighet och överlåta administrationen på en inhemsk samarbetande elit.
  Francos svar till Yemaan utgjorde grunden för nya politiska regler för den sahariska församlingen. De nya reglerna innebar att man klart utsade att ansvaret för de interna affärerna skulle överföras till en ny saharisk regering. Spanien skulle fortsätta att representera området internationellt; garantera områdets "territoriella integritet" samt ansvara för försvar och säkerhet. Övriga interna frågor som budget och skatter, användningen av landets naturresurser, skattelagstiftning, sociallagstiftning och lokal administration skulle överlåtas på Yemaan. Ett nytt organ kallat regeringsråd skulle utgöra den lokala styrelsen. Saharierna skulle förbli spanska medborgare.
Yemaan antog dessa regler i november 1974. Men de kom aldrig att genomföras i praktiken. Marockanernas hårda protester gjorde att bestämmelserna inte kom till användning innan utvecklingen passerat den nykoloniala situation reglerna var avsedda för.27

Spanien utlovar folkomröstning
Under det fortsatta trycket från FN om en avkolonisering meddelade Spanien den 21 augusti 1974 att man planerade att organisera en folkomröstning om självbestämmande under FN-övervakning någon gång under det första halvåret 1975. Det hette att man ville "göra det möjligt för saharierna själva att bestämma sin politiska framtid".
  Spanien förklarade sig alltså villigt att genomföra den folkomröstning FN krävt i så många år. Detta försämrade ytterligare relationerna mellan Marocko och Spanien. De spanska och marockanska trupperna på gränsen mellan Västsahara och Marocko försattes i högsta beredskap och det förekom också en del strider runt gränsen. Så fort kung Hassan 11 fått kännedom om de spanska planerna på en folkomröstning höll han ett tal i Rabat. Han förnekade varje värde av den omröstning spanjorerna utlovat. De enda alternativ kungen kunde tänka sig i en folkomröstning var antingen bevarat spanskt kolonialvälde eller "återförening" med Marocko. Självständighet kom inte i fråga. Hassan II ställde dessutom som villkor för en omröstning att de spanska trupperna drog sig tillbaka och att de saharier som flytt från Västsahara till Marocko skulle få delta i valen.
  Tanken med att saharierna i Marocko skulle få delta i en eventuell omröstning var att Marocko då skulle kunna ges majoritet i valen. Vid denna tidpunkt hävdade vissa marockanska tidningar att den sahariska befolkningen i Marocko uppgick till ungefär 150 000 människor.28
  Hösten 1974 pågick en rad förberedelser för vad som komma skulle. USA ökade sina vapenleveranser till Marocko. Den marockanska regimen inledde en diplomatisk offensiv för att förklara sina krav på Västsahara för omvärlden. I oktober 1974 slöt Marocko och Mauretanien ett hemligt avtal om att dela Västsahara mellan sig.29

Spanienvänliga PUNS
Vidare bildades en rad nya "befrielseorganisationer" som stöddes av Marocko, Spanien eller Mauretanien. Den Spanienvänliga rörelsen hette PUNS - Le Parti d'Union Nationale Saharienne. Genom ett ökat självbestämmande ville PUNS enligt sitt program uppnå oberoende för Västsahara. De ville "bevara och stärka" de sociala traditionerna och "bevara ömsesidig vänskap och samarbete på alla områden med Spanien".
  Rörelsen bildades i oktober 1974 med stöd av Spanien och var den enda tillåtna politiska rörelsen i landet. En stor del av Yemaa- medlemmarna var också med i PUNS. Kärnan och ledningen utgjordes av de traditionella och konservativa grupperna i det sahariska samhället. Organisatörerna fick direkt ekonomiskt stöd av spanjorerna för sin verksamhet. Motsättningarna mellan PUNS och Polisario var stora redan från början, då Polisario anklagade PUNS för att enbart vara ett redskap för Spanien, skapat och finansierat av kolonialisterna.
  PUNS självdog efter bara ett drygt halvår. Generalsekreteraren Khali Hena Al Rachid hoppade av i maj 1975 och anslöt sig till Marockos krav på Västsahara och gav sin trohet till kung Hassan. Den avhoppade generalsekreteraren förklarade för den FN-kommission som besökte Västsahara att det var spanjorerna som utsett honom till ledare för PUNS och att han fått löfte om posten som regeringschef när Västsahara fått sitt oberoende.30 Marockanerna tackade Khali Hena genom att senare göra honom till statssekreterare under den marockanske premiärministern.
  Spaniens behov av PUNS var uppenbart. PUNS skulle garantera en för Spanien lycklig utgång av den planerade folkomröstningen. Partiet skulle tillsammans med Yemaan utgöra de samarbetspartner spanjorerna behövde i Västsahara.

Marocko bildar "befrielserörelser"
Marockanerna gjorde två försök att satsa på egna befrielserörelser i Västsahara. Det första var MOREHOB - Mouvement de résistance des hommes bleus, uppbyggt kring i princip en enda person vid namn Edouard Moha. Termen "hommes bleus" (de blå männen) syftade på turisternas benämning på nomaderna i södra Marocko och norra Västsahara. "Rörelsen" skapades i Marocko 1971 och målsättningen var ett enande av Västsahara och Marocko. MOREHOB förefaller inte ha haft några medlemmar eller sympatisörer. Verksamheten inskränkte sig till Edouard Mohas egna aktiviteter och uttalanden. Till en början hade Moha stöd av de marockanska myndigheterna, men relationerna försämrades 1973, enligt Mohas egen utsago därför att Marocko inte gav tillräckligt stöd till rörelsen. Moha flyttade till Alger i mars 1973 och försökte utan framgång utverka stöd för sin organisation. Efter bara några månader for han vidare. Först till Libyen, sedan till Bryssel. 1 början av 1975 återvände Moha till Marocko, och har sedan inte hörts av.31
  MOREHOB hade ingen som helst förankring i Västsahara och bedrev ingen egentlig verksamhet. Det enda "organisationen" åstadkom var en viss förvirring kring förekomsten av befrielserö- rclser i Västsahara. Hela historien, med Mohas agerande och resor, samt "rörelsens" upplösning i intet tyder på en ren marockansk agent verksamhet.

Marocko försöker igen
Marockanerna försökte i början av 1975 med en ny organisation som fick namnet FLU, Front pour la libération et l'unité. Dess program var enkelt, anslutning av Västsahara till Marocko. Rörelsen byggdes upp i Tarfaya-provinsen i södra Marocko, alltså vid Västsaharas norra gräns. FLU rekryterade saharier i exil i södra Marocko och genomförde kommandoraider och sabotage mot de spanska posteringarna runt El Aaiun.
  FLU tog på sig ansvaret för en rad bombattentat i den sahariska huvudstaden. Rörelsen förfogade över ungefär 1 500 soldater. Huvuddelen av dem förefaller ha varit av sahariskt ursprung, men de var samtidigt reguljära soldater i den marockanska armén. I takt med att Polisarios inflytande ökade under 1975 förlorade FLU i betydelse.32
  Det finns också sparsamma uppgifter om ytterligare en Marockobaserad rörelse, 21 augusti-rörelsen. Den fick aldrig någon betydelse och det fick heller aldrig den av Mauretanien inspirerade Befrielsefronten för Saharas anslutning till Mauretanien (FLRSM - Front de libération et de rattachement du Sahara à la Mauritanie).

FN ändrar politik
Marocko agerade också i FN för att motverka Spaniens nykolo- nialistiska planer. I första hand gällde det för Marocko att förhindra den planerade folkomröstningen om självbestämmande. Kung Hassan lyckades med det genom ett skickligt diplomatiskt spel.
  FN, som dittills enbart upprepat sina resolutioner om saha- riernas rätt till självbestämmande i en folkomröstning, slog nu in på en helt ny linje. Marocko lyckades övertyga FN:s kolonialkommitté och generalförsamling om att föra hela frågan om Väst- sahara till Internationella domstolen i Haag. Spanien uppmanades att skjuta på den planerade folkomröstningen till dess frågan behandlats i domstolen.
I den resolution som generalförsamlingen antog den 13 december 1974 hette det att:

det för frågans vidare behandling är önskvärt att ett rådgivande yttrande angående vissa väsentliga aspekter inhämtas från Internationella domstolen:
1. Var Västsahara då det koloniserades av Spanien ett territorium som inte tillhörde någon (terra nullius)?
Om svaret på den första frågan är nej,
2. vilka legala band fanns mellan detta område och Marocko och Mauretanien?

Detta FN-beslut var en viktig diplomatisk seger för Marocko, som fick en tidsfrist för att förbereda sitt eget övertagande av Västsahara. Marocko lyckades med stöd även av Algeriet få FN att frångå sina tidigare beslut gällande Västsahara. FN, som under närmare ett decennium krävt att Spanien snarast skulle organisera en folkomröstning, förmådde nu Spanien att uppskjuta projektet.
  Resolutionen fick skarp kritik och många länder var tveksamma till att frågan om Västsaharas legala status år 1884 skulle kunna bli avgörande för folkets rätt till självbestämmande. Sverige och de andra nordiska länderna lade ner sina röster. Kenyas FN-representant var en av dem som formulerade den hårdaste kritiken. Han menade att hänvändelsen till Internationella domstolen kunde fördröja, om inte omöjliggöra, en avkolonisering av Västsahara. Kenyas FN-representant sa:

De grundläggande principer som FN alltid upprätthållit har skjutits i bakgrunden. Om, såsom resolutionen förutsätter, domstolens svar på den första frågan skulle bli nej, vad ämnar FN göra då beträffande Spanska Saharas framtid? I detta fall som i alla andra måste befolkningen få avgöra sin egen framtid.33

Kritikerna menade alltså att det var fel och onödigt att föra frågan till Internationella domstolen, eftersom befolkningen hade rätt till självbestämmande oavsett vilka band Västsahara kunde sägas ha till sina grannländer. Men Marockos och Mauretaniens linje segrade och Spanien sköt på folkomröstningen.

Marocko rustar
Kung Hassan använde tiden han vann till en intensiv militär upprustning med hjälp av USA och Frankrike. Frankrikes president Giscard d'Estaing besökte Marocko i maj 1975 och kom överens med Hassan II om leveranser av radarutrustning, helikoptrar, pansarvagnar AMX, 75 stridsflygplan Mirage F 1 och stora mängder ammunition.34
  USA ökade sin direkta militära hjälp till Marocko från 3 miljoner dollar 1974 till 14 miljoner dollar 1975. 1976 var den amerikanska militärhjälpen uppe i 30 miljoner dollar, och den låg kvar på samma summa 1977. De amerikanska myndigheterna godkände oerhörda ökningar av Marockos vapenköp i USA. Vapenköpen ökade från 8,6 miljoner dollar år 1974 till 294,9 miljoner dollar 1975. På ett enda år 34-dubblades således de amerikanska vapenleveranserna till Marocko. I programmet ingick bl.a. 80 luftvärnskanoner, 335 pansarvagnar och 753 fem-tons lastbilar (det hann bli närmare tusen sådana lastbilar före den Gröna marschen). Marocko blev näst efter Egypten den största mottagaren av amerikanska vapen på den afrikanska kontinenten. Va-penköpen finansierades delvis av Saudi-Arabien, som gav Marocko ett lån på 100 miljoner dollar.35

Noter:

25. Aftonbladet 8.7 1977
26. Dessen: a.a, s. 34
27. Report of the special committee...:a.a., par. 131-148
28. Dessens: a.a, s. 33-34
29. Le Monde 1.7 1975
30. Dessens: a.a., s. 38; Gretton: a.a., s. 31; Report of the special committee...:a.a., par. 208-214
31. Dessens: a.a., s. 39; Gretton: a.a., s. 30; Report of the special committee...:a.a., par. 222, 226-228
32. Report of the special committee...:a.a., par. 221-228
33. Resolution 3292 (XXIX); FN:s generalförsamlings 29:e ordinarie möte, UD ny serie 1:A:25, Stockholm 1975, s. 257-259
34. Le Dossier... a.a., s. 20
35. Tami Hultman "The Struggle for Western Sahara": ISSUE: A Quarterly Journal of Africanist Opinion. Vol. VII nr 1, USA 1977, s. 30: Afrique Asie, No. 192, 9.2 1976

 

Västsahara på Twitter

Västsahara på Facebook