Västsaharas historia 3

PDFSkriv utSkicka sidan

Västsaharas kamp för oberoende. Av Erik Fichtelius 1978. Verdandi debatt nr 82. Publicerad på www.vastsahara.org med tillstånd av upphovsmannen Erik Fichtelius.
erik.fichtelius(a)ur.se
cc by nc sa.

FN-kommission till Västsahara
FN-resolutionen om att frågan om Västsahara skulle föras till Internationella domstolen innehöll också ett uppdrag till FN:s kolonialkommitté om att de skulle sända en speciell FN-kommission till området för att rapportera om situationen. Spanien gick med på att ta emot en kommission, vars besök kom att betyda mycket för den fortsatta utvecklingen. FN-kommissionen bestod av Siméon Aké, Elfenbenskusten, Marta Jiménez, Kuba, och Manouchehr Pishva, Iran. De startade med ett besök i Madrid den 8 maj 1975 och reste sedan runt i hela det berörda området. Kommissionen besökte Marocko, Mauretanien, Spanien, Algeriet och i stort sett varenda stad i Västsahara.

Vart de kom i Västsahara möttes kommissionsmedlemmarna av stora folkliga demonstrationer för självständighet. I de norra delarna av landet var det enbart Polisario som demonstrerade. I söder mötte även PUNS upp, fast med färre demonstrationsdeltagare. FN-kommissionen möttes överallt av Polisarios flaggor och emblem och fick höra slagord som dessa:
- Vi kräver fullständigt oberoende!
- Nej till spansk kolonialism, nej till Marocko och Mauretanien!
- Sahara åt saharierna!

När kommissionen kom till fosfatgruvan var hela arbetsstyrkan på 2 500 personer på plats för att demonstrera sitt stöd för Front Polisario. I El Aaiun den 13 maj mötte de tre FN-representanterna de största demonstrationerna någonsin. Enligt den internationella pressens rapportering demonstrerade 15 000 människor för självständighet och för Polisario.
  FN-kommissionen drog följande slutsats:

Det fanns en överväldigande enighet bland saharierna i området för oberoende och mot integration med något angränsande land. Skillnaderna i åsikter som kommissionen mötte handlade inte om målet utan om medlen med vilket det skulle uppnås, och om stöd till olika rivaliserande politiska rörelser.

Kommissionen fick intryck av, speciellt efter massdemonstrationerna till förmån för en rörelse, Front Polisario, att dess besök tjänade som en katalysator som förde upp tidigare undertryckta politiska rörelser och stämningar i ljuset. Kommissionen såg tydligt att detta kom som e

n överraskning för de spanska myndigheterna, som fram till dess bara varit delvis medvetna om befolkningens grundläggande politiska uppvaknande.36


Vattenflaska, gevär och turban, tre av en gerillasoldats viktigaste utrustningsdetaljer. En stor del av materielen har erövrats från fienden.

Polisario seglar upp
FN-kommissionens besök i maj 1975 blev helt enkelt Polisarios internationella genombrott. En rad journalister var med på kommissionens resa och kunde rapportera om de stora Polisario-demonstrationerna. Polisario blev känt över världen som en befrielserörelse med folklig förankring. Spanjorerna blev uppenbarligen överraskade. De hade inför FN-kommissionens avresa bagatelliserat förekomsten av Polisario och hade fortfarande hoppats på sina bundsförvanter i PUNS. Men PUNS förmådde bara mobilisera ett mindre antal människor till demonstrationerna i de södra delarna av landet. Och det var mitt under FN-kommissionens besök i Västsahara som PUNS generalsekreterare hoppade av till Marocko. Händelsen ökade knappast partiets trovärdighet.
  Allt detta satte käppar i hjulet för den spanska strategin. Spaniens nykoloniala planer byggde ju på PUNS och Yemaa-medlemmarnas styrka och förankring. Plötsligt visade sig Polisario som den starkaste kraften. FN-kommissionen hade slagit fast att en majoritet av befolkningen i Västsahara uttalat var för oberoende. Spanjorerna tvingades ändra taktik för att rädda vad som räddas kunde.
  Redan när FN-kommissionen passerade Madrid på hemväg den 21 maj förklarade den spanska regeringen att om situationen vid gränsen till Marocko blev sämre eller om den interna situationen blev sådan att Spanien inte längre kunde administrera territoriet, då skulle Spanien kanske dra sig tillbaka från Västsa- hara utan att invänta en folkomröstning.
  Bara två dar senare, den 23 maj, meddelade Spanien officiellt FN:s generalsekreterare att man ville "avsluta sina aktiviteter utan att lämna ett vakuum genom att överföra makten till dem som ville ta ansvar för administrationen av territoriet".36
  Spanien sa alltså i princip att man inte klarade av situationen längre och att man ville dra sig tillbaka. Den 29 maj fick Yemaan besked om att man borde "förbereda sig för att överta makten så snart som möjligt". Yemaan utsåg omedelbart en kommission som skulle svara för dessa förberedelser.

Spanjorerna drar sig tillbaka
Samtidigt intensifierades striderna i Västsahara. Politiskt styrkt efter FN-kommissionens besök ökade Polisariogerillan det militära trycket mot spanjorerna. Många av de sahariska rekryterna i spansk sold deserterade till Polisario, med vapen, ammunition och informationer. Det gick så långt att spanjorerna tvingades avskeda 2 000 sahariska soldater som man inte längre vågade lita på. Så gott som samtliga av dessa soldater anslöt sig till Polisario.
Även FLU genomförde bombattentat och sabotage. 45 av FLU:s marockanska soldater togs tillfånga den 8 juni efter ett misslyckat anfall mot en spansk militärpostering. Ytterligare 16 marockanska soldater tillfångatogs i slutet av juli.37
  Under juli månad genomförde Polisario en rad demonstrationer i El Aaiun, Semara och Dakhla. Det blev allt svårare för spanjorerna att stoppa det växande stödet för Polisario, och gerillans aktiviteter ökade ytterligare. Spanjorerna drog sig tillbaka från ett dussintal städer eller oaser. De efterlämnade bara små grupper ur främlingslegionen som utposter på en del håll. Stora områden av Västsahara lämnades helt utan kolonial administration, polis, medicinsk vård, undervisning eller social service.38
  Polisario beskriver detta som att en stor del av landet befriades under sommaren 1975. I en intervju som jag gjorde i april 1977 med Polisarios informationsminister Mohamed Salem Ould Salek sa han att Polisario kontrollerade 80 procent av landet sommaren 1975. Polisario hade bl.a. kontroll över städerna Bojador, Aargoub, Ausert, Amgala, Guelta Zemmur, Tifariti, Hausea och Mahbés. Spanjorerna hade, enligt Polisario, bara kontroll över El Aaiun, Semara och Dakhla. Befolkningen byggde med Polisarios hjälp själv upp administrationen på de platser som övergetts av spanjorerna. Det blev grunden för den organisation Polisario senare genomförde i flyktinglägren på algeriskt område. Under intervjun sade Mohamed Salem Ould Salek bl.a.:

Vi visade vår vilja till självbestämmande, medan Marocko och Mauretanien samarbetade med Spanien mot Polisario. Under dessa år av kamp visade vi vår enighet mot en fascistisk armé som hade mer än 80 000 människor med legionärer beväpnade till tänderna och flygplan som bombade djur och civilbefolkning. Tack vare folkets kamp drog sig Spanien tillbaka. De insåg att de inte kunde fortsätta.

Spanien söker ny utväg
Sommaren 1975 flyttade många spanjorer från Västsahara till Kanarieöarna eller tilltfastlandet. Den spanska armén och främlingslegionen hade påtagliga svårigheter och det växte fram en rörelse i Spanien som krävde att man skulle lämna Västsahara. "Inte en droppe blod för Sahara - ge Sahara åt saharierna" var parollen. Polisario hade också många sympatisörer i den spanska armén. Det skulle bli mycket svårt och riskfyllt för Spanien att kasta sig in i ett långt kolonialkrig mot Polisario. Ett sådant skulle lätt kunna skapa en "portugisisk" situation, dvs. att missnöjda militärer kunde genomföra en statskupp i protest mot ett dyrt och meningslöst kolonialkrig.
  Ett krig med Polisario var alltså ingen utväg för Spanien. Dessutom hade möjligheten till en nykolonial lösning försvunnit efter PUNS sammanbrott. Det gällde för den spanska regeringen och den spanska militären att dra sig tillbaka med äran och fosfaten i behåll. Svaret på Spaniens dilemma fanns i Marocko.
  Där drev oppositionen hårt på kung Hassan för att han skulle agera för att "befria" Västsahara. I ett budskap till folket den 20 augusti 1975 deklarerade kungen att om det blev nödvändigt skulle man ta till vapen: "I oktober vet vi om vi går in i Sahara med fredliga medel eller med vapen", förklarade Hassan II.39

Noter:
36.  Report of the special committee...:a.a., par. 202-203, 229, 234-237, 280-281
37. Dessens: a.a., s. 38, 41-42
38. Gretton: a.a., s. 32

Västsahara på Twitter

Västsahara på Facebook