Västsaharas historia 4

PDFSkriv utSkicka sidan

Västsaharas kamp för oberoende. Av Erik Fichtelius 1978. Verdandi debatt nr 82. Publicerad på www.vastsahara.org med tillstånd av upphovsmannen Erik Fichtelius.
erik.fichtelius(a)ur.se
cc by nc sa.

Internationella domstolen uttalar sig
Kungen väntade tydligen bara på Internationella domstolens beslut som skulle komma i oktober. Den 16 oktober gav domstolen sitt rådgivande utslag. Man hade i princip kommit fram till att Västsahara tillhörde de sahariska stammar som bodde där när spanjorerna kom. Domstolens svar på FN:s två frågor löd:

1. Västsahara var, vid tidpunkten för Spaniens kolonisation, inte ett territorium som inte tillhörde någon (terra nullius).
2. Det finns legala band mellan Västsahara och Marocko, och mellan Västsahara och Mauretanien, av det slag som anges i domslutets paragraf 162.

Domslutet är alltså inte komplett utan paragraf 162, som lyder:

Det material och de informationer som presenterats för domstolen visar på existensen, vid tidpunkten för den spanska koloniseringen, av legala band av förbund mellan sultanen av Marocko och några av de stammar som levde i Västsahara. Det visar också på existensen av rättigheter, inkluderande nyttjanderätt till vissa markområden, som utgjorde legala band mellan Mauretanien och Västsahara. Å andra sidan är domstolens slutsats att det material och de informationer som presenterats inför domstolen inte visar på några band av territoriell överhöghet mellan Västsahara och Marocko eller Mauretanien. Domstolen har inte funnit några legala band av sådan art att de påverkar tillämpningen av kolonialdeklarationen på avkoloniseringen av Västsahara, framförallt tillämpningen av principen om självbestämmanderätt genom befolkningens fria tillkännagivande av sin vilja.40

Utslaget betydde i klartext att domstolen avvisade både Marockos och Mauretaniens historiska krav på Västsahara. Det fanns alltså inga sådana band mellan Västsahara och grannländerna att det skulle motivera att man ruckade på principen om sahariernas rätt till självbestämmande. Domstolen konstaterade också att vid tidpunkten för den spanska koloniseringen var Västsahara redan befolkat av olika stammar som hade ett eget styrelseskick. Spanjorerna agerade inte heller som om de kommit till ett ingenmansland. Den spanske kungen gjorde överenskommelser med de sahariska hövdingarna. Dokumenten talade om oberoende stammar i området. Utifrån dessa fakta konstaterade domstolen att man helt enkelt kunde svara nej på frågan om Västsahara var ett ingenmansland.

Marocko tolkar domen
Domstolens rådgivande utslag kunde förefalla klart i sitt ställningstagande för sahariernas rätt till självbestämmande. Men den var.formulerad på ett sådant sätt att den gav utrymme för helt andra tolkningar.
Marockanerna kunde ta fasta på domslutets första del om att Västsahara inte var ett ingenmansland och att det fanns legala band mellan Marocko och Västsahara. Domstolens resonemang om vad dessa legala band innebar och gav för rättigheter lämnade de marockanska politikerna därhän med motiveringen att det inte var domstolens sak att yttra sig om detta. De marockanska politikerna och den marockanska regeringen hävdade att det var deras sak att tolka innebörden av dessa legala band.41
  Även i Mauretanien vände man domslutet till sin egen fördel. I en mauretansk propagandaskrift använde man som argument för sin sak att "Internationella domstolen i Haag formellt har erkänt de legala band som existerade mellan Sahara och Mauretanien före koloniseringen".42
  Kung Hassan lät inte tillfället glida sig ur händerna. Redan samma dag som domstolens beslut publicerades höll kungen ett radio- och TV-tal där han kungjorde planerna på en fredsmarsch för att "befria Västsahara från den spanska kolonialismen". Den 28 oktober, sa kungen, skulle hundratusentals obeväpnade marockaner gå över gränsen från Marocko till Västsahara.43
  När kung Hassan kungjorde planerna på vad som sen i massmedia kom att döpas till Gröna marschen (grönt därför att det är färgen på profetens fana, hoppets färg) måste förberedelserna ha pågått i månader. Det var en gigantisk planeringsuppgift att ordna mat, vatten, transporter, tält och sjukvård åt flera hundra tusen människor. Det var inget projekt man kunde genomföra med bara tolv dars varsel. Stora vattentankar lades omedelbart ut i öknen mellan Marocko och Västsahara, och man gjorde i ordning landningsbanor för stora transportflygplan som kunde flyga in förnödenheter. Man började transportera människor från hela Marocko och alla försågs med speciella deltagarkort. Allt var planlagt i detalj, kungen hade bara väntat på rätt tillfälle att offentliggöra projektet.
  Reaktionerna på kung Hassans tal lät inte vänta på sig. Polisario uppmanade FN att se till att principen om självbestämmande kunde upprätthållas. Spanien begärde ett möte i säkerhetsrådet den 20 oktober. Säkerhetsrådet gav generalsekreteraren i uppdrag att "omedelbart inleda konsultationer med de berörda". Några dar senare reste Kurt Waldheim själv runt mellan Madrid, Rabat, Nouakchott och Alger, men kunde inte göra något för att stoppa vad som redan var på gång.
  Mauretanien klargjorde att de inte tänkte delta i marschen, men de stod fast vid sina krav på Västsahara. Den 26 och 30 oktober förekom stora demonstrationer i El Aaiun. Den spanska civilbefolkningen evakuerades och militären laddade upp vid gränsen mot Marocko.

Förhandlingar om Västsahara
Den 21 oktober inleddes förhandlingar mellan Spanien och Marocko om ett avtal kring Västsahara. Förhandlingarna gick ut på att Spanien skulle lämna ifrån sig Sahara bl.a. mot att de fick fortsatt del i fosfatutvinningen. Även Mauretanien fanns med i bilden genom det tidigare avtalet mellan Marocko och Mauretanien om en delning av Västsahara. Frågan såg ut att nå en lösning. Den spanska regeringen vidtog en del nödvändiga förberedelser i parlamentet, Cortes. Kung Hassan meddelade den 27 oktober att han uppsköt marschen över gränsen, som ju egentligen skulle ha startat den 28. Hela tiden samlades fler och fler människor i södra Marocko och det piskades upp väldiga nationella känslor. Den 28 kom både Marockos och Mauretaniens utrikesministrar till Madrid och det ryktades att en överenskommelse var nära förestående.
  Då ingrep Algeriet, som hela tiden vidhållit kravet nå självbestämmande för saharierna. Efter det att kung Hassan kungjort planerna på Gröna marschen hade den algeriska kritiken mot Marocko ökat mycket kraftigt. Den 29 kom Algeriets inrikesminister Mohamed Abdelghani till Madrid med ett budskap från president Boumedienne. Förhandlingarna mellan Spanien och Marocko/Mauretanien avbröts. Det gavs aldrig någon bekräftelse, men det förefaller som om Algeriet bl.a. hotade med att skära av gasleveranserna till Spanien om man gjorde ett avtal med Marocko och Mauretanien. Den algeriske inrikesministern kunde också spela på motsättningar inom den spanska regeringen. Utrikesministern Cortina Mauri var mot ett avtal med Marocko/Mauretanien. Solis Ruiz, minister för den falangistiska "Rörelsen" var för ett avtal.
  Det algeriska ingripandet satte under alla omständigheter stopp för förhandlingarna och det såg ett tag ut som om det inte skulle kunna bli något avtal mellan Spanien och Marocko/Mauretanien. General Franco låg dessutom för döden och blev allt sämre. Den 30 oktober tog prins Juan Carlos över som tillförordnad statschef.
  Den 2 november antog säkerhetsrådet en ny resolution 44 där man "uppmanade alla parter att undvika ensidiga aktioner som ytterligare skulle kunna öka spänningen i regionen".
  Samma dag reste Juan Carlos personligen till El Aaiun och deklarerade till allas förvåning inför de spanska trupperna att "Spanien ska hålla fast vid sina engagemang i Sahara".
  Det stärkte säkert moralen bland soldaterna som visste att hundratusentals marockaner samlades på andra sidan gränsen, men Juan Carlos blev inte sannspådd. Det dröjde inte många dar förrän Spanien övergav "alla sina engagemang". Juan Carlos första agerande som statschef var inte framgångsrikt. Det förefaller som om den nytillträdde ledaren var dåligt informerad om läget.

Marschdeltagarna får klartecken
De avbrutna förhandlingarna, resolutionen i säkerhetsrådet och Juan Carlos tal bådade inte gott för kung Hassan som tvingades fortsätta spelet med marschdeltagarna. Omkring 350 000 människor45 samlades vid gränsen mot Västsahara. 10 kilometer innanför gränsen stod den spanska armén, som minerat och satt upp taggtråd. Kung Hassan var tvungen att fullfölja sina planer. På kvällen den 5 november höll han ett radiotal och gav deltagarna marschorder. "Framåt Osman!" sa kung Hassan från en radiostudio i Agadir till premiärminister Ahmed Osman, som skulle gå i täten för marschdeltagarna.
  Hela världens TV-bolag följde denna spektakulära händelse när marschens tät gick in över gränsen mot Västsahara kl 11.30 den 6 november. Det var ett färggrant skådespel, som regisserat för den moderna TV-åldern. Deltagarna bar stora bilder av kung Hassan och marockanska flaggor. De viftade med koranen, bad och sjöng. Marschdeltagarna i täten tog sig nio kilometer in i Västsahara och stannade framför de spanska trupperna. Spanjorerna behövde aldrig öppna eld.
  Säkerhetsrådet tog den 6 november cn tredje resolution, med anledning av att marockanerna gått in i Sahara. Säkerhetsrådet beklagade marschen och uppmanade Marocko att omedelbart dra tillbaka alla de marschdeltagare som överskridit gränsen.46
  Efter tre dagar, den 9 november, gav Hassan II order till marschdeltagarna att återvända. Slutresultatet blev alltså en snarast symbolisk marsch, några av deltagarna gick några kilometer in över gränsen och vände efter några dar.47
  Men den Gröna marschen var också en undanmanöver av klassiskt snitt. Samtidigt med att de fredliga marschdeltagarna gick över gränsen vid Tah, ganska nära kusten, invaderade reguljära marockanska styrkor Västsahara 80 kilometer österut.48 Polisario gjorde motstånd och det förekom en del strider de första dagarna, men invasionen gick inte att hejda.
  Den 10 november gjorde Algeriet ett sista försök att slå in en kil mellan Marocko och Mauretanien. Boumedienne bjöd in Moktar Ould Daddah till ett möte i Bechar i Algeriet. Den algeriske presidenten försökte få sin mauretanske kollega att avstå från en överenskommelse med Spanien och Marocko. Trots att Mauretanien och Algeriet tidigare haft mycket goda förbindelser ändrade sig inte Moktar Ould Daddah.49

Noter:
39. Dessens: a.a., s. 43.
40. Western Sahara, Advisory Opinion, International Court of Justice Reports 1975, p. 12. Sales No. 414, par. 162-163.
41. Egna samtal i Rabat och Casablanca i mars 1977 med de tre marockanska oppositionsledarna Ali Yata i PPS, M'Hamed Boucetta i Istiqlal samt Abderrahim Bouabid i USFP.
42. 1957-1976 La Réunification de la Patrie: Un Objectif Sacré pour le Peuple Mauritanien, Nouakchott 1976, s. 16.
43. Dessens: a.a., s. 43.
44. Resolution 379 (1975).
45. Detta är enligt officiella marockanska uppgifter, ingen har kunnat göra en oberoende bedömning av hur många marschdeltagarna var.
46. Resolution 380(1975).
47. Dessens: a.a., s. 43^14. Gretton: a.a., s. 47-48. Le Dossier... a.a., s. 20-21.
48. Det finns många vittnesmål om detta, bl.a.: Sahara Sahara, Col-leccion Ahora, Bilbao 1976 och Le Dossier... a.a. s,21.
49. Moktar Ould Daddah i en intervju med författaren i Nouakchott, april 1977.

Västsahara på Twitter

Västsahara på Facebook