Fel
  • JUser::_load: Unable to load user with id: 67
Reportage

Det ockuperade landet är stängt. Ytterst få har varit i Västsahara och rapporterat om vad som sker. Livet i flyktinglägren är väl känt - men hur är det inne i landet som landet Marocko ockuperar sedan trettio år?

Arbetaren har tagit sig in i Laayoune, Västsaharas huvudstad och sett kvinnor släpa på tunga skottkärror under militär bevakning medan marockanska fiskeföretag länsar naturresurser. Men inne i husen, och i bungalows på stranden, samlas också ett motstånd.

Text: Joakim Blom
Foto och layout: Martin Wikström

I mars i år var det 10 år sedan förbudet mot personminor trädde i kraft. Hittills har 156 länder skrivit under det så kallade Ottawafördraget, eller Konvention om förhindrande av användning, lagring, produktion och omplacering av personminor och om deras förstörelse. Marocko är ett av de få länder som ännu inte skrivit under konventionen. Under kriget mellan Marocko och Västsahara, 1975-1991, lades mer än fem miljoner landminor ut på västsaharisk mark. Idag, efter 18 års vapenvila, ligger minorna kvar. Ingen vet exakt var.

Har du någonsin funderat på hur mycket vatten vi gör av med i Sverige? Eller på hur vi skulle ha det om vi inte hade tillgång till den mängd vatten som vi använder idag? Utan att fundera särskilt länge kan man nog komma till slutsatsen att det skulle se väldigt annorlunda ut, men skulle det nödvändigtvis bli sämre?

Jadiga och hennes döttrar lever mitt i en bortglömd konflikt i Algeriets öken. Deras eget land, Västsahara, tvingades de lämna för 35 år sedan. I flyktinglägret Smara blandas frustration med längtan och hopp.

- Varje början har ett slut, frågan är bara när och hur. En dag kommer Västsahara bli vårt igen, det vet jag.
Jadiga Meltdi Dafs blick är bestämd. Trots krig, oro och saharaöknens hårda klimat lyser hennes mörka ögon klart i det fårade ansiktet. Hon är 43 år, mamma till åtta barn och gravid i femte månaden. Jadiga är klädd i en lång melhfa, västsahariers traditionella slöja. Det batikmönstrade bomullstyget ligger noggrant svept runt huvudet och täcker hennes långa, korpsvarta hår.

reportage av Klara Börjeson, reportagelinjen 2009-2010

På sommaren är det närmare 50 grader varmt. På vintern viner sandstormarna genom sandhusen. I de fem flyktingläger som ligger mitt ute i den Algeriska delen av Saharaöknen, är astma en utbredd sjukdom. Ett av lägrena heter Smara och sedan 1975 bor närmare 35 000 västsaharaiska flyktingar här. I en öken enbart bestående av sand.

Västsahara är ett land ockuperat av Marocko sedan 1975. Stora delar av befolkningen är sedan dess förpassade till flyktingläger i Saharaöknen, Algeriet. I lägren, i skuggan av konflikten, finns också ett enormt fotbollsintresse, en växande liga på tolv lag och drömmar om ett eget landslag.

Jag reste till Västsahara som korrespondent, som vem som helst, som en betraktare med öppna sinnen. En konflikt, en ockupation, kolonialism var vad jag mötte, alltsammans en sak nedskrivet på några papper. Naturligtvis en helt annan, obeskrivlig verklighet väl där, då dofterna, tårarna och förtrycket känns av överallt, där man inte kan vända blad.

Tio mil från Guelmime, mitt ute i Saharaöknen i sydöstra Marocko ligger en liten stad som heter Assa. Staden har bara runt 7000 invånare. Majoriteten av invånarna är inte marockaner, utan västsaharier. Assa har länge varit epicentrum för ständigt återkommande västsahariska protestaktioner mot den marockanska ockupationsmakten, som invaderade Västsahara 1975 och som fortfarande besitter större delen av landet.

Västsahara på Twitter

Västsahara på Facebook