2011-02-02 10:30

Det glömda landet - Reportage från Assa Featured

Written by Joakim Blom & Martin Wikström
Assa i södra Marocko. Foto: Martin Wikström Assa i södra Marocko. Foto: Martin Wikström Assa i södra Marocko. Foto: Martin Wikström

Tio mil från Guelmime, mitt ute i Saharaöknen i sydöstra Marocko ligger en liten stad som heter Assa. Staden har bara runt 7000 invånare. Majoriteten av invånarna är inte marockaner, utan västsaharier. Assa har länge varit epicentrum för ständigt återkommande västsahariska protestaktioner mot den marockanska ockupationsmakten, som invaderade Västsahara 1975 och som fortfarande besitter större delen av landet.

Staden är väldigt gammal och fattig. Bland de många fallfärdiga rödrosa stenhusen ligger kulörta tygstycken, konservburkar, plastbitar och små-stenar om vartannat. Den marockanska myndigheten har det administrativa ansvaret för staden, men har helt enkelt struntat i att göra någonting åt de dåliga förhållandena. Delar av Västsaharas befrielsegerilla Polisario bor här, och överhuvudtaget finns här många militanta Västsahara-aktivister. Den mest kända är Ali Salem Tamek. Han har skickats ut och in mellan olika marockanska fängelser. 2002 utnämnde Amnesty International honom till västsaharisk samvetsfånge. - Jag blev ofta torterad under fängelsevistelserna. Det enda 'brott' jag anklagades för var att jag var ledande inom Polisario, säger han när vi möter honom i hans hem i centrala Assa.

Ali Salem Tamek - foto Martin Wikström www.vastsahara.orgAtt komma in i Ali Salems hem är något helt annat än de smutsiga gatorna utanför. Hans hem rymmer många rum. Det stora besöksrummet är på gränsen till propert. Svart-grön-röda arabiskt mönstrade mattor täcker rummets golv. Eftersom den marockanska myndigheten ansåg att Ali Salem var farlig och ett hot mot deras ockupation beslagtog de hans pass så att han inte kunde resa utomlands. Den 30:e oktober förra året gick nästan alla västsaharier i Assa ut på stadens gator och krävde att Ali Salem skulle få tillbaka sitt pass. Efter den demonstrationen eskalerade också omvärldens stöd för honom, och efter påtryckningar från politiska och människorättsorganisationer har han nu fått tillbaka sitt pass.

- Men de styrande i Marocko fortsätter att trakassera mig och mina nära. Kolla här, säger han och visar oss sitt pass. Jag ville döpa min dotter till Taoura, revolution på arabiska, men de marockanska myndigheterna tillät mig inte det. I hans pass står också dotterns namn, men Taoura är överstryket med en bleckpenna. Istället har den marockanska myndigheten skrivit dit Kalthoum, ett namn som de har kommit på själva och som Ali Salem inte vill kännas vid. Trots att Ali Salem Tamek är Assas internationellt sett mest kända Västsahara-aktivist gör han själv ingen poäng av det. Här verkar alla vara en viktig del i kampen.

1990 och 1992 ägde två stora intifador rum i Assa, för att proklamera missnöjet med Marockos ockupation av Västsahara och västsahariernas dåliga förhållanden i Assa. - Jag och mina vänner var de som hade bäst utbildning i Assa. Vi gick hem till människor i staden för att utbilda dem innan intifadorna. Alla levde vi under mycket svåra förhållanden och vi kände oss tvungna att revoltera mot Marocko. Vad vi än gjorde blev vi förföljda av två av Marockos värsta och mest hänsynslösa polisstyrkor, Royal Gendarmerie och Makhzen.

- Under intifadan 1992 blev jag till exempel påkörd av män från den marockanska militären. När vi väl hade samlat ihop flera hundra personer till möten insåg vi att vi inte kunde hålla möten i Assa utan att bli upptäckta. Då smög vi långt ut i öknen istället. Där bestämde dom sig för att börja med demonstrationer och sittstrejker för att bättre visa på folkets vilja till förändring och bättring. Känslan av revolt från 1990 års möten sitter femton år senare fortfarande kvar i väggarna i Assa. Många unga västsaharier som växer upp i dag blir fyllda med kamplust när de får historierna berättade för sig. I dag är det ett stort problem att de västsaharier i Assa som har utbildning förvägras jobb, av den enkla anledningen att de är just västsaharier.

Därför pågår det just nu sitt- och hungerstrejker utanför Assas Pachalik (marockansk benämning på den administrationsbyggnad med bland annat arbetsförmedling som finns i varje provins). En av de ledande aktivisterna för de utbildade är tjugosexåriga Mourchid Mohamed Ali. Han var en av de första som inledde en hungerstrejk. Men i dag är hans situation en annan. När vi kliver in i familjens hus ser vi honom ligga längst in i ett av rummen med en värmande filt över sig. Där har han legat i flera månader, utan att kunna resa eller förflytta sig. - Jag har fått problem med nerverna i ryggen, säger han. För tre år sedan tog jag examen i historia. Sedan dess har jag fått gå utan jobb, trots att potentiella jobb, som till exempel lärare, har funnits att tillgå. Han berättar att hans protest höll på i sjuttiofem dagar och att han insjuknade ganska tidigt, men fortsatte kämpa. - När jag blir frisk ska jag hungerstrejka igen, säger han med ett snett leende. I april inleds en ny hungerstrejk. Jag kan säkert inte vara med utanför pachaliken, men jag kommer att hungerstrejka under ett dygn i solidaritet härifrån. - Jag och alla andra aktivister i Assa driver vår kamp med militans och solidaritet från hjärtat, säger han och berättar om hur invånarna i Assa kommit med mat till dem mellan hungerstrejkerna. - Bagare har kommit med nybakade bröd och herdar har kommit med hela getter som de slaktat. Vissa har till och med kommit och givit pengar i solidaritet, medan andra kommit med te. När han fortsätter berätta blir han mer sentimental och menar att han är beredd att ge sitt liv för västsahariernas frihet. I området kring Assa och dess region Zag skördar landminor många liv. Alla som trampar på minor dör inte, men de kan räkna med en problemfylld framtid. Särskilt om de är västsaharier.

Efter besöket hos aktivisten Mourchid Mohamed Ali åker vi hem till 23-åriga Fatimatou Echarghs familj. När vi ska ta oss mellan de olika husen i staden måste vi vara väldigt försiktiga. För att komma in och ut från Assa måste man passera en vägspärr som Marocko satt upp för att hindra så många utlänningar som möjligt att komma in i staden, framförallt journalister. Vägspärren bevakas av Gendarmerie Royal. De är en viktig pusselbit i ett marockanskt kontrollsystem som kallas för Makhzen. Makhzen-systemet är uppbyggt efter medeltida feodala strukturer där Kung Mohamed i Rabat och hans politiska elit styr och ställer och där korruption är ett vanligt inslag.

Fatimatou Echargh - foto Martin Wikström www.vastsahara.orgVi lyckades komma förbi vägspärren när vi skulle in till staden genom att hävde att vi var turister. Men nu har ryktet spridit sig att 'två svenskar' är i staden och till och med Assas marockanske guvernör börjar bli misstänksam. Vi sitter på lastflaket på en stor Landrover och ser inte så mycket av den guppiga färden på stadens gator, eftersom aktivisterna har spänt ett skynke över flaket för att gömma oss. Till slut får vi i alla fall gå av och kliver in i Fatimatou Echarghs hem. Hon började redan som liten att arbeta med familjens boskap. Den 17 maj 2003 skulle bli en vanlig dag på arbetet för henne. Det blev det inte. När hon steg ut ur sitt tält och skulle inleda arbetet trampade hon på en mina, bara ett tjugotal meter från tältet. Minan trasade sönder hela hennes vänstra fot. - Jag var ensam med mina yngre bröder, berättar hon. En av dem fick gå i sexton kilometer innan han såg en Landrover som kunde skjutsa henne till sjukhuset i Assa. I dag är foten stelopererad och operationerna har hittills kostat familjen Echargh 10 000 dollar. De har sålt allting de äger. Mer pengar behövs dock för att operera klart foten, men när de har bett regionens guvernör om hjälp blir svaret blankt nej. Att hjälpa västsaharier i Marocko kommer inte på fråga. - Familjen är barskrapad och det här är inte den första tragedin som drabbar oss. Vår far, som var den som framförallt försörjde oss, dog för några år sedan, säger Fatimatou tyst.

När vi några dagar senare åter sitter i Ali Salem Tameks hem säger han till oss vad många västsaharier känner, oavsett om de bor i Assa, på de ockuperade områdena eller i de enorma västsahariska flyktinglägrena i Tindouf i västra Algeriet. - Jag vill gå ut i krig igen. Allting går emot oss västsaharier just nu. Marocko respekterar inte de avtal som vi kommit överens om i FN, till exempel att vi ska byta krigsfångar. - Alla diplomatiska framsteg saboteras av Marocko, medan omvärlden tyst vänder huvudet åt ett annat håll.

Text: Joakim Blom. Foto: Martin Wikström

Västsahara på Twitter

Västsahara på Facebook