Fel
  • JUser::_load: Unable to load user with id: 67
2011-02-02 10:33

I kolonialismens väntrum. Klas Lundström Featured

Written by
Marockanska muren i Västsahara. Foto: Martin Wikström Marockanska muren i Västsahara. Foto: Martin Wikström Marockanska muren i Västsahara. Foto: Martin Wikström

Jag reste till Västsahara som korrespondent, som vem som helst, som en betraktare med öppna sinnen. En konflikt, en ockupation, kolonialism var vad jag mötte, alltsammans en sak nedskrivet på några papper. Naturligtvis en helt annan, obeskrivlig verklighet väl där, då dofterna, tårarna och förtrycket känns av överallt, där man inte kan vända blad.

 

Det tycks ingen kunna göra. Ingen tycks äga förmågan att föra konflikten vidare till nästa blad, bara så att minsta förändring, minsta reaktion, vad som helst, någonting konkret sker. För nu, 2006, står det stilla, så som den tysta diplomatin helst arbetar; långsamt, näst intill stillastående.

Samtliga inblandade parter tycks oförmögna att bryta loss hinnan från stenravinerna som kväver de över 165 000 västsaharierna som lever i de algeriska flyktinglägren. Ingen för konflikten i någon riktning. Jag kan inte låta bli att undra kring banorna om kolonialismen hade tillåtits fortsätta att existera om västsaharierna hade varit ett kristet folk, och inte muslimskt. Den enda parten som i någon form för konflikten och ockupationen vidare i någon riktning är Marocko, som upprätthåller kolonialismen och förtrycket. Marocko önskar knappast se vare sig en reaktion eller förändring, men medverkar själv tillsammans med USA i kriget mot 'terrorismen'. Samtliga inblandade har sin egen roll att spela, och olika mål att uppnå.

Jag bodde hos en familj i Smara, ett av dom största lägren. Varje kväll sken månen ovanför öknen och den tysta byn av tältfält och sandbyggda husfasader. Inga lampor stod tända vilket gjorde månen till en enda stor biståndsgivare av ljus. En väldig cirkel sken kring månens aura, som en symbol för Västsaharas påtvingade bubbla. Molnen omkring månen skockades bort, men inuti förblev de kvar, liksom kolonialismen nere på jorden lever kvar i en bubbla. Barnen lärde sig tala spanska i skolan och samtalade gärna och mycket med mig. De berättade om öknen, visade mig den gröna oasen där de lekte att de var frihetskrigare under träden i skuggorna. De lärde mig sjunga de revolutionära frihetssångerna, högt och om och om igen. När jag frågade en av pojkarna om hans drömmar såg han först förvånad på mig, väntade en stund innan han sa: 'Marocko har tagit vårt land. Visste du det?' Jag nickade, sa att det visste jag mycket väl. Och nu såg jag hur det kändes.

Varje utomstående ansikte som besöker det västsahariska folket för hopp med sig, kanske utan att veta det. Man går omkring som en vandrande påminnelse för västsaharierna om att deras konflikt inte är helt bortglömd, att det finns de som känner till deras lidande, deras mål och drömmar. Att Västsahara utropades till självständig stat 1976. Och det stärker dem, får dem kanske att fortsätta andas, vilket är skäl nog för alla att resa dit och känna dofterna av kolonialism. Synd är bara det faktum att de som åker dit blott består av volontärkämpar och fritidspolitiker, och inte av statsministrar, presidenter och andra herrar som har hattarna fulla med makt. Det är de som måste resa dit, med öppna ögon.

De västsahariska flyktinglägren i södra Algeriet må vara de bäst organiserade flyktinglägren som existerar, med efter omständigheterna väldigt väl utvecklad sjukvård, god fördelning av kost och bostad, samt kostnadsfri skolgång för barnen upp till tidigt tonår. Men människor dör varje år till följd av sjukdomar, svält och köld under vintrarna, då nollgraden når Saharaöknen. Skillnaden mellan den fattigaste och rikaste i lägren är markant och utbredd, och har även brett ut sig än mer under de senaste åren. Även de olika lägrens standard sinsemellan är påtaglig. Dessa faktorer kan möjligtvis sammanlänkas med den frisläppta marknaden i lägren, där vissa får chansen att tjäna mer än andra, vilket kan ses ur olika perspektiv, men en utveckling som möjligtvis leder till ett utbrett och synligt klassystem bland flyktinglägren.

Sjukvården som de färdigutbildade och återvändande västsaharierna har byggt upp tillsammans med tredje världens solidaritet påminner om den kubanska sjukvårdsmodellen. En klok och ärlig sjukvårdsmodell som utgår från en intelligent inre organisation där primärvården, noggranna vaccinationsplaner för små barn och spridande av hygieninformation och kost sätts i första ledet. Epidemierna har varit få genom åren, och fastän inget rinnande vatten finns att tillgå och den västsahariska sjukvården alltid tvingas planera kortsiktigt, eftersom den måste förlita sig på utlandskontrakt och bistånd från, fungerar förvånansvärt väl. Tillkortakommandena ligger främst i kvantiteten och inte i kvaliteten eller viljan.

I nattens sken spelade jag en kväll schack och rökte cigaretter tillsammans med en 18-årig pojke. Vi drack de tre teomgångarna och hade handfallit oss åt djup koncentration. Jag är en väldigt medioker schackspelare och har inte en enda vinst på mitt samvete, medan pojken hade spelat i åtta år och var sugen på att vinna. Angia, en kvinna som arbetade vid ett av lägrens ungdomscenter, berättade om deras kvällsaktiviteter: 'Det är viktigt att vi lär barnen att tänka, minnas och koncentrera sej. Därför spelar vi mycket schack, memory och andra tankeväckande spel, utöver idrott och andra fysiska aktiviteter.'

Västsahariskt te. Foto: Martin Wikström, vastsahara.orgDet första teet är starkt som livet. Pojken flyttade sina pjäser ömsom dräpande, ömsom medvetet dåligt för att ge mig en chans. Omkring oss talades det brett och intensivt om framtidsdrömmar och kamp. 'Du måste tänka på schack som om det vore ett krig', sa pojken och såg mig djupt i ögonen. 'Det handlar om taktik och om att göra framstötar när lägen för det öppnar sig. Det handlar om att segra eller besegras.' Medan vi spelade talade vi vidare om frihet och framtidsdrömmar. Samtliga individer som lever i flyktinglägren delar samma dröm: befrielsen ur kolonialismens grepp. Andra drömmar, de andra, som de uttryckte det, menar de får komma senare när befrielsen känns av i sanden under fötterna. Strömmen besegrade oss och den andra matchen spelades aldrig färdigt. Natten var mörk och stjärnklar, och jag var i ledningen när vi avbröt matchen för att ta upp den vid ett senare tillfälle.

Det andra teet är ljuvligt som kärleken. Vi åkte ut i öknen och sov under stjärnorna och månen i sanden. När jag sov i den rörliga sanden, som på en flotte ute på ett hav, kunde jag både känna och se nomadernas steg i sanden. Känna att jag var en del av deras historia, av deras vandring. Nomadkulturen lever fortfarande hos västsaharierna. Det märks att det är ett rörligt folk, som älskar öknen, som känner den utan och innan. 'Öknen är stark som en kvinna', sa en chaufför en dag då sandstormen och hettan låg mitt för våra ögon och fötter. Om nätterna, när bilarna svävar fram mot nya mål genom öknen, orienterar sej västsaharierna blott genom att följa stjärnhimlens utseende för att finna rätt väg genom mörkret. Rörligheten i deras blod och kultur gör instängdheten ännu smärtsammare att bevittna.

Det tredje teet är milt som döden. Den självständiga staten utan självständighet lever instängd i en ständig väntan. I väntan på självständighet i kolonialismens ogästvänliga väntrum. Men någonting som kan dämpa apatin, hungern efter att få leva, efter något som kan inge hopp och även göra så att själen och hjärtat överlever, tycks aldrig komma. Polisarioledningens 'tilltro' till diplomatin som vägen ur förtrycket skönjer inte samma bild som den man tar del av hos ungdomen och den kommande generationen, de som levt sina hela liv i lägren. Ungdomen skulle, om tillfälle erbjöds, springa till fronten och möta den marockanska ockupanten ansikte mot ansikte och bekämpa den med vapenmakt. Så långt har det gått.

Och vem kan egentligen klandra en ungdom, en grupp människor som förvägras leva sina liv efter egna val, för att man vill bekämpa sin förtryckare med vapenmakt, när det inte finns en enda institution som på allvar försöker kväva den marockanska kolonialismen? 'Vi förlorade kriget, vi förlorade freden', sa Mohammed, 32, som lever i vad han själv kallar ingenmansland, utan någon rygg eller vägg att luta sej emot. Han har inget pass, han har inget land, han har inga rättigheter. Existerar han över huvud taget? Det är svårt att veta i en värld där papper säger mer om en person än personens egna ögon eller känslor. 'Jag föredrar att vi dör nu om vi på allvar försöker befria oss, än att fortsätta leva så här.'

Färdigutbildade läkare, lärare och andra respekterade yrkeskategorier, främst män, återvänder från intensiva och långa studieperioder, från kamratländer till Västsahara. De återvänder till fattigdomen, sysslolösheten och den plågsamma väntan efter befrielsen. 'Är det här ett folkmord?' frågade jag. 'Ja, det är det', sa Mohammed med sorg i rösten. 'Ett långsamt folkmord.' Mohammed öppnade sig ur sin slutenhet och berättade om ett helt folks förtvivlan, misär och underkastelse, hur den västsahariska befolkningen känner hur dagar, månader, år av sina liv rinner ur deras händer. Hur deras liv förspills i ett långsamt folkmord, beskyddat av ekonomiska intressen, tjänster och gentjänster, ignorans och rasism, utan att de som långsamt dör någonsin tillfrågas om någonting, aldrig erbjuds delta i den så kallade konflikthanteringen. 'Människor har sedan länge börjat förlora hoppet. De har gett upp', sa Mohammed och sjönk i tystnad. Samma tystnad som omvärlden dömer Västsahara till kände jag av utmed apartheidmuren Marocko rest för att avskilja det ockuperade från det befriade Västsahara. Tystnaden som ockuperar.

De 'papperslösa' västsaharierna skulle kunna hjälpa tredje världen från en katastrofal utveckling, där den rika världen plundrar dem på sjukvårds- och omsorgspersonal. Det råder brist på läkare i tredje världen, främst längs den afrikanska kontinenten. En hel kontinent står snart övergiven och dömd att självdö i sin ensamhet. Där skulle de västsahariska läkarna och lärarna kunna göra en jätteinsats. Ett folk där näst intill alla är minst tvåspråkiga, och som inte kan stoltsera med någon hög alfabetisk procentsiffra, skulle kunna göra som Kuba, och sända läkare och andra volontärer till krisområden. Och på samma gång accepteras som ett erkänt och självständigt folk. Viljan att hjälpa andra nödställda finns inom västsahariernas hjärtan. Det bor en djup tacksamhet till de länder som erkänt Västsahara. Det enda som hindrar västsahariernas internationella insatser är pappersbyråkratin, som aldrig skulle se vikten av att rädda liv undan svält och sjukdomar framför pappersfascismens fördelar och indelningsuppställningar. Bara det är en anledning för den rika världen som plundrar de fattiga att bekämpa Västsaharas befrielsekamp, eftersom ett befriat Västsahara inte stillatigande skulle sitta och se på medan deras bröder och systrar dukar under för svält och lösbara sjukvårdsproblem.

Polisarios ungdomsförbund, Ujisario, höll kongress i en skola namngiven efter Olof Palme. På den stolta väggen var Olof Palme avbildad intill El Wali Mustafa Said, Polisarios första och legendariska generalsekretare. En sann gerillakämpe, vars popularitet bland ungdomarna är mycket stor. De ser hans kamp och kompromisslöshet som en förebild och ledstjärna. 'Hade Mustafa Said levt i dag hade vi slagits mot ockupationen', berättade Mohammed för mig. Men Mustafa Said dog 1977 i Mauretanien, i strid. Att ungdomsförbundet höll sin kongress vid Olof Palmes skola kändes väldigt symboliskt.

'Vi måste slåss för våra rättigheter', skrek en av många frustrerade ungdomar vid kongressen, där talet var fritt och ungdomsorganisationens ledning nästan innehöll lika många kvinnor som män. Känslan av gräsrotsdemokrati gick att skönja i salen, där takfläktarna höll samma tempo som talarna och intensiteten som deltagarna till en början kände inför kongressen. 'Vi måste slåss för vår rätt att leva', fortsatte den frustrerade ungdomen i mikrofonen och applåderna rämnade. Andra talare förespråkade öppet väpnat motstånd mot ockupationen och belönades med sjungande applåder. Ungdomsledningen, direktkopplade till Polisario, höll sig diplomatiska genom kongressen och svarade retoriskt avvikande på direktuppmaningarna. 'Det är alltid männen som talar vid våra möten.' En kvinna hade barskt fattat tag om mikrofonen. 'Vi kvinnor måste också tala och uttrycka våra åsikter.' Viljan till en synbar förändring fanns och kokade som en tromb underifrån, där ungdomsledningen blev tvungen att inta rollen som kittellock för att hålla missnöjet och anstormningen från folket tillbaka. Som i många 'moderna demokratier' finns det även i det västsahariska samhället en stark vilja till förändring underifrån, medan man starkt kan fråga sig om den viljan till handling från överheten och makten verkligen finns. Samtidigt som ungdomen symboliserar den största hopplösheten och apatin, symboliserar de också karisman, den kreativa frustrationen och kampviljan. Det är i ungdomens ögon som medvetenheten om egenvärdet främst lever.

Men vad skulle hända om den gnistan skulle släckas, som följd av ytterligare år bestående av brutna FN-löften och uteblivna reaktioner? Vad skulle hända om tålamodet och tilltron till Polisarios diplomatiska experiment skulle tryta och en på förhand avgjord väpnad kamp återupptas? Hur det än blir skulle det i slutändan leda till det västsahariska folkets undergång. Och Marockos folkmord skulle vara genomfört, kliniskt och bestialiskt inför omvärldens uppspärrade ögon. Polisario skulle aldrig låta den väpnade kampen få återupptas, det står skrivet i diplomathimmelen, men sanningen är ju att Västsaharas politiska gren inte till fullo följer sitt folks vilja och dess önskningar. Polisario befinner sig dock i en närmast hopplös situation, satta till bords med en samling opålitliga maktinstanser, som ingen av de sätter den västsahariska befolkningen framför diplomatiska relationer, militärbaser, postkoloniala löften och regeringsbeställd narkotika.

I skrivande stund behandlar Röda korset sjukdomsfall i flyktinglägren, gällande de som söker sig en väg bort från ockupationen, hopplösheten och det långsamma folkmordet. 'De säger att de är mer sjuka än vad de är, så att de kan få resa till Spanien för att få vård', berättade en Röda korset-läkare. 'De gör det för att få komma bort. Och vem är jag att avgöra det? Vem som ska få lämna flyktinglägren och vem som inte ska få göra det. Det är helt sjukt, hela den här situationen är helt sjuk.'

Frågan om ignoransen och tystnaden kring Västsahara beror på rasism, västsahariernas religiösa livsåskådning, ekonomiska intressen eller stormaktssömn är svår att besvara. Men helt klart innehåller den mycket av varje. Alla ingredienser som kolonialismens soppa kokades med för två århundraden sedan kokas den med fortfarande, fast i en mer diskret och tystare förpackning. Men innanför förpackningens väggar vandrar Västsahara sin stilla gång mot tystnaden och undergången i kolonialismens väntrum.

Text: Klas Lundström. Foto: Martin Wikström, vastsahara.org

Klas Lundström, tidigare deltagare på skolan, är redaktör och skribent för webbtidningen Anti som du kan läsa på www.tidningen-anti.se.

Västsahara på Twitter

Västsahara på Facebook