2011-02-02 10:36

Smaras andetag Featured

Written by Administrator

reportage av Klara Börjeson, reportagelinjen 2009-2010

På sommaren är det närmare 50 grader varmt. På vintern viner sandstormarna genom sandhusen. I de fem flyktingläger som ligger mitt ute i den Algeriska delen av Saharaöknen, är astma en utbredd sjukdom. Ett av lägrena heter Smara och sedan 1975 bor närmare 35 000 västsaharaiska flyktingar här. I en öken enbart bestående av sand.

 

Mamma Jadiga skummar teet i de små glasen. Med höger hand håller hon den pyttelilla blåa tekannan högt över brickan och glasen, men inte en enda gång häller hon utanför. Om och om igen häller hon upp teet, häller tillbaka det i kannan och återigen tillbaka i glasen, till skummet är minst en centimeter högt. En hostattack avbryter den fridfulla teceremonin. Jadiga slår sig för bröstet, spärrar upp ögonen och lutar sig tillbaka mot väggen. Alla stannar upp. Snabbt får hon upp sin bricanylinhalator och tar ett djupt andetag. Hostattacken avtar och lungorna vidgas till normal storlek.

 

Nio månader gamle Slema rosslar i sin babysitter. Mamma Itag ger honom en tesked av den hemmagjorda astmamedicinen. En finhackad lök får dra i lite vatten. Efter tio minuter blandar hon saften med lite honung. Hon litar inte på västerländsk medicin längre.

 

- Min store pojke, Hamondi, har också astma. I nästan ett år försökte vi med västerländsk medicin, men inget fick honom att andas lättare. Min egen medicin fungerar betydligt bättre.

Jadiga, Slema och Hamondi är inte ensamma om att ha astma i Smara. Bra dagar ser man inte sanddammet som ständigt finns i luften. Men oftast går man som i en dimma. De boende försöker skydda sig, men sanden tränger in överallt. I ögonen, lungorna och under kläderna. Inte ens de mest finmaskiga tygerna kan hålla dammet borta.

 

Dum Dleila Lihzam är sjuksköterska på Smaras sjukhus. Det är också här hon har fått sin utbildning.

 

- Astma är otroligt vanligt här. Vi har inga exakta siffror, men jag skulle gissa på att de allra flesta någon gång har känt av astmaliknande symptom. Allra värst är det på vintern när det blåser, då kan man inte värja sig och de som är svårt drabbade har det mycket jobbigt.

 

Dum Dleilas vita rock smeker dörrposten när hon vikar av i korridoren och går in i ett av de många rummen. I båda sängarna ligger unga flickor med svår astma. De har haft så stora problem med andningen att de har behövt läggas in för övervakning. Men inte ens inne på sjuhuset slipper de sanden. Längs med dörröppningar och fönsterkarmar ligger ett tjockt lager finkornig sand. I korridoren trampar oroligt väntande fötter i sandhögar och doktorns papper är halvt täckta av sand.

 

Sjukhus i SmaraSjukhuset sponsras av organisationer från hela världen. Medicinen har antingen kommit utifrån eller också har man kunnat köpa den för donerade pengar.

 

Sjukhusets apotekare, Maluminin Fati, menar att problemet oftast inte är att det inte finns tillräckligt med medicin, eller att sjukhuset inte är tillräckligt välutrustat. Allt handlar egentligen om bristerna i infrastrukturen. Istället för att medicinera en stor del av invånarna borde man satsa på att asfaltera vägarna.

- På så sätt skulle man i alla fall slippa det damm som bilarna river upp.


I Smara är all sjukvård och medicin helt gratis. Läkarna har utbildat sig i Algeriet, på Kuba eller i Spanien, också det helt gratis. Men alla återvänder till lägret för att arbeta på sjukhuset tills det att Västsahara åter tillhör västsaharierna och inte marockanerna. Någon pensionsålder finns inte. Friheten är målet.

 

Jadiga håller för sitt ansikte med sjalen som vanligen bara täcker håret. Med en piasavaliknande handkvast borstar hon sandhusets golv. Dammet yr i solstrimmorna som tränger sig in genom de små fönstren. Det är dags för kopp nummer två i teceremonin, men först vill hon få huset i ordning efter morgonens frukost. Om en vecka ska hon åka till Spanien. På grund av sin astma kan hon inte föda det barn hon väntar, i lägret. Det finns inte den utrustning som behövs för att underlätta hennes andning under förlossningen.

 

Bortsett från det stora sjukhuset finns också mindre vårdcentraler utspridda i lägret. Tisslim Brahim är sjuksköterska på en av dem. Här arbetar hon speciellt med kvinnorna.

 

- Astma är ett jättestort problem för de kvinnor som ska föda. Allt blir ju dubbelt så jobbigt när man inte kan andas ordenligt. Väldigt ofta får vi skicka dem vidare till det större sjukhuset i grannlägret Rabuni, eller om det är riktigt illa till den algeriska staden Tindouf.

 

Många drabbas av astman i vuxen ålder, men det är också mängder av barn som föds med problemen. Det är ett mysterium. I omgångar har det kommit utländska läkargrupper för att undersöka. Men varken Dum Dleila eller Tisslim Brahim har någonsin hört om de kommit fram till något.

 

Den viktigaste faktorn är generna. Om någon av barnens föräldrar har astma, ökar riskerna drastiskt att även deras barn ska drabbas. Men mysteriet ligger i det faktum att många av de föräldrar som föder barn med astma, inte själva har fått det på grund av den genetiska faktorn. Deras problem har orsakats av en inflammation i luftvägarna som i sin tur orsakas av en allergi eller infektion, eller skadliga ämnen i miljön.

Jadiga förbereder ceremoniens sista kopp te. Småbarnen leker ute på vägen och de äldre döttrarna förbereder lunchen; kamelkött med hemmagjord cous cous. Ljudet från teet som hälls i glasen hörs ända ut på gården. Sakta strömmar hela familjen till för att få njuta av den sötbittra traditionen. Jadiga ställer de små glasen på en bricka som skickas runt. Glasen är klibbiga på utsidan av allt socker, men den där söta drycken är nödvändig i hettan. Man återfår lite energi och samtalen blir yviga och hjärtliga. När alla fått ett glas te förbereder Jadiga att ställa undan brickan med tillbehören. Med mindre än tre deceliter vatten diskar hon noga alla glasen, kannorna och brickan. Till slut knyter hon en svart sjal över allt och ställer utrustningen i ett av rummets hörn. Efter lunchen lägger sig alla ned för att vila. Jadiga får ligga högt med huvudet för att inte störas av sin hosta. Till slut är allt som hörs de tunga, rosslande, in- och utandningarna. Smaras andetag.

 

Klara Börjeson

Västsahara på Twitter

Västsahara på Facebook