2011-02-02 10:40

Kampen mot minorna - kriget som aldrig tar slut Featured

Written by Administrator
Protes för minskadade. Foto: Martin Wikström Protes för minskadade. Foto: Martin Wikström Protes för minskadade. Foto: Martin Wikström

I mars i år var det 10 år sedan förbudet mot personminor trädde i kraft. Hittills har 156 länder skrivit under det så kallade Ottawafördraget, eller Konvention om förhindrande av användning, lagring, produktion och omplacering av personminor och om deras förstörelse. Marocko är ett av de få länder som ännu inte skrivit under konventionen. Under kriget mellan Marocko och Västsahara, 1975-1991, lades mer än fem miljoner landminor ut på västsaharisk mark. Idag, efter 18 års vapenvila, ligger minorna kvar. Ingen vet exakt var.

Han borde ha anat oråd när han inte fann sina getter den dagen i maj förra året.

Det började skymma och Ali Embark Mohamed var bekymrad. Himlen var mörk av regnmoln och vinden slet fram över det öppna ökenlandskapet. Det verkade bli oväder, den typ av regnoväder som ibland drabbar den obarmhärtiga och annars snustorra Saharaöknen. Den typ av regnoväder som sliter upp träd med rötterna, översvämmar beduinernas jaimas, deras tält, och jämnar ökenbefolkningens enkla sandhus med marken.

Det var dags att valla hem getterna från betet, helst innan solen gick ner och natten drog ner sin mörka säck över öknen. Det blir aldrig så mörkt som under en nattsvart ökenhimmel. Stjärnorna är många, men svaga och oändligt långt borta. I mörkret lurar faror, som hyenor och skorpioner. I mörkret är det nästan omöjligt att finna skydd från regnet. 

Ali var beduin. I mer än 50 år hade han levt på resande fot. Han och hans familj flyttade flera gånger om året med sina getter, i jakt på nya och bättre betesmarker. För det mesta höll de sig kvar här på befriat område, i närheten av staden Tifariti. Här fanns gott om gräs och träd och grundvattenkällor. Men nu var det dags för uppbrott igen. Märkligt, tyckte Ali, han brukade aldrig behöva leta efter sin boskap på det här viset. Var höll de hus? Varför kom de inte då han ropade? Ali lyssnade uppmärksamt. Hörde han inte ett bräkande? Han kisade, hans syn var inte vad den en gång varit. Men såg han inte något som rörde sig? Jo, långt där borta. Då kände han de första dropparna. Nu var det bråttom. Han började småspringa. Sen blev det alldeles svart.

Det är en vanlig lördagsmorgon i februari, nio månader efter olyckan. Solen står redan högt och är brännande het. Luften dallrar, är nästan stillastående så när som på några enstaka vindilar som blåser in över gårdsplanen och rör om i den fina gula sanden. På centret för krigsoffer och minskadade i Rabuni, utanför de västsahariska flyktinglägren i södra Algeriet, är det lugnt och stilla. Nu är det lågsäsong. Under de allra varmaste sommarmånaderna, från april till oktober, fylls centret av folk. Då kan det härbärgera drygt 150 personer, de flesta med olika typer av krigsskador eller minskador. Här finns tillgång till vatten, air-conditioning och elektricitet, sådant det råder brist på i flyktinglägren, wilayorna, där deras familjer bor.

Ali sitter på golvet och ser ut genom dörren, ut mot innergården som inhägnas av slitna hus och baracker. Solljuset bländar. Inomhus är det svalt och något dunklare. Rummet är litet och slitet och sparsamt möblerat. Två sängar och mattor, det är allt. Det är tyst så när som på det envetna surrandet av hundratals flugor samt knastret från en liten transistorradio. Radion sänder från en västsaharisk station som rapporterar från flyktinglägren, bara några kilometer härifrån.

Det är nio månader sedan olyckan. Ali Embark Mohamed minns inte mycket. Han minns inte hur hans två vänner kom springande då de hörde smällen eller hur de fann honom medvetslös med ett söndersprängt ben. Inte heller kommer han ihåg hur han fördes med ambulans till sjukhuset.

-Det första jag minns är läkaren som stod vid min sjuksäng, berättar Ali. Jag minns hur han förklarade att de måste amputera mitt ben.

Sedan tre månader tillbaka bor Ali på det västsahariska centret för krigsoffer och minskadade i Rabuni, mitt ute i den algeriska öknen. Centret öppnade 1978. Syftet var att ge krigsskadade chans till rehabilitering och återintegrering i samhället.  Ursprungligen fungerade centret som en skola, där offren kunde studera alltifrån språk till sömnad och snickeri eller administration och kommunikation. Uppbyggnaden av skolan sponsrades av den västsahariska exilregeringen Polisario, men den västsahariska civilbefolkningen har också bidragit såväl finansiellt som praktiskt. Det är först under senare år som andra organisationer, såsom Internationella Röda Korset, har börjat stödja centret. Sedan 1994 har fokus flyttats från utbildning till vård och rehabilitering av människor med krigsskador eller minskador.

Ali är trött. Han har precis kommit hem efter det första av dagens två träningspass. Tillsammans med en sjukgymnast försöker han lära sig gå med sitt nya ben. Det är inte så lätt. Benprotesen måste passa perfekt och inte skava. Att gå med protes kräver en annan teknik och Ali måste lära sig använda helt nya muskler. Träningen är jobbig och inte så rolig alla gånger. Men Ali vet att det är först när han kan gå ordentligt igen som han kan återvända hem. Så han kämpar vidare.

Vård och rehabilitering är nödvändigt, men minst lika viktigt i kampen mot minorna är det förebyggande arbetet. Boybat Cheikh Abdelhay är ordförande för Saharawi Campaign to Ban Landmines, och han kommer ofta till centret på besök. Kampanjen inleddes 2001 och är en del av den internationella kampanjen International Campaign to Ban Landmines, som arbetar för att förbjuda användning och tillverkning av landminor. Hans lilla kontor ligger i Rabuni, bara några minuters jeepfärd från centret.  Rummet är belamrat med minprototyper och väggarna är tapetserade med bilder som visar olika typer av minor och klusterbomber. Här finns också fotografier på några av alla de tusentals civila som fallit offer för minor i Västsahara. Boybat Cheikh Abdelhay visar och förklarar. Han är lugn och saklig, men ögonen glöder av engagemang.

Under regnperioden, då öknen blommar, reser många flyktingar från lägren till riskområdet nära muren. Då ökar antalet olyckor, berättar han. Där bor också omkring 5000 beduinfamiljer, som lever mycket farligt året runt. Alis familj var en av dem.

Kriget mellan den marockanska armén och Polisario, Västsaharas befrielsefront och exilregering, rasade från 1975 till 1991. Under konflikten byggde Marocko en lång mur, längre än Kinesiska muren, som delar Västsahara i två delar. Marocko kontrollerar den västra delen medan Polisario kontrollerar den östra. Muren är kraftigt minerad och området däromkring beräknas vara världens längsta minfält. Enligt beräkningar köpte Marocko in ungefär fem miljoner landminor till kriget. Polisario köpte inga egna minor utan stal och återanvände marockanska.

Sedan tre år tillbaka samarbetar Saharawi Campaign to Ban Landmines med den brittiska organisationen Landmine Action och inom en snar framtid planerar organisationen att inleda ett minröjningsprogram på västsaharisk mark. Marockanska myndigheter påstår att alla minor på marockanskt territorium är bortröjda, men de har ännu inte släppt in oberoende observatörer.

-Ingen vet exakt hur många minor som ligger nergrävda i området kring muren, förklarar Boybat Cheikh Abdelhay. Och vad värre är: ingen vet exakt var minorna ligger. Därför åker han runt i flyktinglägren för att öka medvetenheten om att minorna finns samt sprida information om farorna. Enligt Landmine Monitor Report 2008 (sammanställd av International Campaign to Ban Landmines) dödades 12 personer och 24 skadades år 2007 efter att ha trampat på minor i Västsahara. Sexton år efter vapenvilan inträffar alltså fortfarande ungefär tre minolyckor i månaden.

Det är lunchdags på centret. Ali Embark Mohammed rynkar på näsan, han är inte förtjust i maten som serveras: tunn soppa på getbuljong och bröd. Ibland lagar hans fru mat åt honom, men inte idag. Hon vill inte vara med under intervjun och har gömt sig i köket intill. Just nu bor hon tillsammans med sin man här på centret och hjälper honom med det praktiska. Deras fem söner är som spridda för vinden. En bor i flyktinglägret Smara, bara några kilometer härifrån; två lever som beduiner i öknen och två studerar i norra Algeriet.

-Livet i flyktinglägren är lättare för de unga, de som aldrig har levt som beduiner, suckar Ali. De som aldrig har sett Västsahara, vårt land. Men alla gamla här tänker som jag. Vi vill leva i vårt land. Vi vill leva som förr i världen, som beduiner. Hans tidigare så trötta och spända ansikte spricker plötsligt upp i ett brett leende som blottar alla hans bruna och spretiga tänder.
-Jag drömmer om att ha många getter och många kameler igen, kluckar han, vänder sig bort och spanar ut genom dörröppningen. Han skymtar en plätt gul sand och en skärva blå himmel, men anar den vidsträckta öknen och den oändliga rymden.

Sara Bergström

Västsahara på Twitter

Västsahara på Facebook