Fel
  • JUser::_load: Unable to load user with id: 69

Drömmar från ett flyktinläger

PDFSkriv utSkicka sidan

Jadiga och hennes döttrar lever mitt i en bortglömd konflikt i Algeriets öken. Deras eget land, Västsahara, tvingades de lämna för 35 år sedan. I flyktinglägret Smara blandas frustration med längtan och hopp.

- Varje början har ett slut, frågan är bara när och hur. En dag kommer Västsahara bli vårt igen, det vet jag.
Jadiga Meltdi Dafs blick är bestämd. Trots krig, oro och saharaöknens hårda klimat lyser hennes mörka ögon klart i det fårade ansiktet. Hon är 43 år, mamma till åtta barn och gravid i femte månaden. Jadiga är klädd i en lång melhfa, västsahariers traditionella slöja. Det batikmönstrade bomullstyget ligger noggrant svept runt huvudet och täcker hennes långa, korpsvarta hår.

Jadiga Meltdi Daf

När hon var nio år invaderades hennes hemstad Mahbés av marockaner. Hennes pappa lyckades få tag på en bil åt Jadiga och hennes syster. En främmande chaufför körde dem från hemstaden över gränsen till Algeriet.

- Pappa och mamma kom till lägret några dagar senare. Mina två bröder studerade i andra städer under invasionen. Under tio år visste vi inte var de befann sig. En av dem dog i kriget.

Familjen sitter tyst runt omkring henne och lyssnar. De har hört historien förut, men den är viktig att berätta. Rummet de sitter i är nybyggt av familjen själv. De tomma väggarna är vitmålade med ett tunt lager gips. Sandgolvet är hårt stampat och täcks av en rosagrön bastumatta i plast. Hemmet har tre rum och på gården står två skjul. Ett av dem fungerar som kök, det andra som toalett, med ett hål i marken. När Jadiga kom hit ägde folket ingenting. Över 35 000 människor flydde över gränsen utan vetskap om framtiden. Somliga sydde ihop sina slöjor för att söka skydd från den stekande solen och de hårda ökenvindarna. Jadiga, som annars pratar högt och mycket, blir fåordig när hon talar om flykten och det långa kriget som följde.

- Jag har sett så hemska saker: tortyr, krig och svält. Men jag talar helst inte om de värsta upplevelserna.
Hon tittar menande mot de yngsta barnen som har börjat rulla en glaskula mellan varandra. Jadigas nuvarande man, Maulud, sitter tyst bredvid sin fru. Hans kritvita turban är en tydlig kontrast mot hans mörka väderbitna hy. Maulud var med i kriget mot Marocko från invasionen 1975 fram till vapenvilan 1991. Han jobbar fortfarande inom Polisario, Västsaharas befrielserörelse. Barnen skrattar lågt när glaskulan rullar åt fel håll.

- Andra barn leker med datorer och har roliga fritidsaktiviteter. Våra leker med sand, skräp och sten. Vi är generationen av ingenting, säger Jadiga.

Samhället Smara är till stor del uppbyggt av kvinnorna. Alla över arton år jobbar med antingen distribution, produktion, hälsovård, utbildning eller sociala frågor.

- När männen låg ute i krig byggde kvinnorna upp Smara. De har byggt skolor, sjukhus, affärer och hus. De har gjort allt här. Säger äldsta dottern, tjugoettåriga Najla.

Hemmas hos Jadiga Meltdi Daf

På golvet framför Jadiga står rummets enda möbel, ett lågt runt bord med glaskoppar ovanpå. Bredvid står en halvmeter hög järnbehållare fylld med glödande kol. Längst upp balanserar en blå tekanna. Det fräser när teet kokar över och ner på kolet. Jadiga häller den heta drycken i en av glaskopparna, fylld till bredden med socker. Med vana handrörelser hälls teet från glas till glas för att sockret ska smälta och skapa rätt mängd skum. Teet smakar beskt, starkt och sött.

- Vi delar allting med varandra i lägren. Om vi får besök när vi äter middag ser vi till att maten räcker till alla. Man är hellre hungrig än att inte dela med sig. säger Najla.

Hon reser sig upp, rättar till sin orangeröda, blommiga slöja och går ut genom husets blåa plåtdörr i riktning mot köket. Det börjar skymma och den heta solen sänker sig över de tusentals sandhusen. De dammiga vindarna har äntligen lagt sig. Några fria getter spatserar obekymrat förbi på jakt efter något ätbart. Inne i köket är det trångt. På gasolspisen puttrar en stor gryta med vita bönor, potatis och tomater. Najla öppnar den lilla ugnen och en doft av nybakat bröd sprider sig i hela köket. Hon rör om i kastrullen och häller sedan upp grytan i en stor lertallrik som hon bär in till rummet. På golvet, över en vaxduk, ställs den rykande middagen ned. Hela familjen samlas runt fatet. Tätt, tätt sitter dem. Storebror knuffar lillebror skämtsamt i sidan för att nå fram till maten. De tjocka, runda brödkakorna bryts till handflatestora bitar. En bit bröd fungerar som sked och doppas i böngrytan. Det knastrar mellan tänderna.

Matransonerna som portioneras ut rättvist till lägrets familjer består mest av ris, linser och mjöl. Västsaharierna är helt beroende av internationellt bistånd för att överleva i det hårda klimatet. Många kvinnor lider av järnbrist och flera barn befinner sig på gränsen till undernäring.

Efter maten börjar yngsta dottern, treåriga Aziza, klia sig i ögonen och valsa fram till Jadigas knä. Hon klättrar upp och lutar tryggt ryggen mot mammas bröst. Hennes ansikte är dammigt från dagens långa utomhuslek. Ovetande, oskyldiga barnaögon blinkar till och sekunden senare snusar hon lugnt. Jadiga vaggar henne fram och tillbaka och börjar nynna en godnattvisa.

- Den handlar om Västsahara, förklarar hon. Den handlar om vårt hopp som aldrig försvinner.

Drömmen och övertygelsen om att få sitt land tillbaka delas av alla i lägret. Men ingen kan säga hur. Ingen vet när. Det eventuella kriget är ett återkommande ämne som tas upp mer frekvent när år blir till år. Jadiga suckar, hon vill helst inte prata om krig. Hon är trött på våld och dödande. Den yngre generationen är däremot rastlös och frustrerad. Jadiga sitter tyst och drar sin dotters svarta lockar mellan sina fingrar. Najla sitter framåtlutad och pratar med intensiv röst.

- Om det blir krig skulle jag vara först på plats. Jag skulle kriga sida vid sida med männen. Det spelar ingen roll om mina fötter sprängs bort av en landmina, om jag förlorar synen eller om jag dör. Jag skulle göra allt för mitt folk och för att få vårt land tillbaka.

Barnen hasar trötta in till sovrummet bredvid och lägger sig på golvet. Tjocka fleecefiltar värmer i vinternatten. Najla städar undan middagen och sopar vardagsrummet med en borste gjord av hopbundna kvistar. Huset behöver sopas flera gånger per dag. Sanden kommer in överallt och astma är vanligt i lägren. Jadiga hostar till. En hög, ihållande hosta som kommer långt nedifrån lungorna. Najla fortsätter sopa. Jadiga fortsätter hosta.

Najla sover ute inatt, under den stjärnklara himmelen. Hon berättar om sina drömmar. Hon vill studera mer engelska, flytta till en storstad, träffa en man, gifta sig, pussas för första gången och så vill hon åka till Västsahara. Till sitt eget land. Tusentals och åter tusentals stjärnor glittrar i den becksvarta ökennatten.

- Jag har en tydlig bild av vårt land i huvudet. Jag har byggt upp en slags karta från det mina släktingar och vänner har berättat. Huvudstaden El Aaiún, gröna träd, ett svalkande blått hav… mumlar hon drömskt.
Hon drar filten tätare omkring sig, gäspar och viskar lågt.

- En dag kommer Västsahara bli vårt igen, det vet jag.

Text och bild: Emelie Lindblom Carlsson

Västsahara på Twitter

Västsahara på Facebook