å bygget är det aldrig tyst. Maskinerna brummar, någon ropar från andra våningen, en spikpistol smäller till i bakgrunden. Allt rör på sig. Tempot är högt. Det ska bli klart, det ska bli rätt, det ska gå fort. Man vänjer sig vid ljudet, nästan så att det blir en trygghet. Men också något som aldrig riktigt släpper taget.
Sen kommer semestern.
Och plötsligt blir det tyst.
Första dagen: rastlöshet
Det är nästan lite obehagligt. Ingen som ropar mitt namn. Inga leveranser att ta emot. Ingen som väntar på att jag ska lägga sista raden plattor. Jag går runt hemma och vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Kaffet smakar lite annorlunda. Armarna hänger lite slappt. Kroppen är van vid fart – men nu finns ingenstans att springa.
Andra dagen: andningen hittar tillbaka
Men något händer. När jag sitter på altanen med kaffekoppen och bara hör fåglar och vind, då börjar något släppa. Axlarna sjunker. Bröstet känns lättare. Jag märker att jag andas djupare. Tystnaden är inte tom längre – den är full av plats. För tankar, för vila, för att vara.
Den inre renoveringen från badrumsrenovering Sundbyberg
Vi är bra på att renovera andra människors hem. Riva gammalt, bygga nytt, se till att det håller länge. Men hur ofta ger vi oss själva samma omsorg? Inte så ofta, om jag ska vara ärlig.
Men semestern är som en liten renovering av insidan. Man putsar upp själen lite. Tar bort det som slitit, lägger ny energi där det börjat knaka. Det är inte flådigt. Inga LED-spotlights eller bänkskivor i granit. Men det håller – och det är viktigt.
Förhållanden som hinner ikapp
Under året är det lätt att säga ”sen”. Sen ska jag prata med min partner. Sen ska jag hinna med ungarna. Sen ska jag ringa mamma. På semestern finns det inga ”sen”. Bara nu. Det är lite jobbigt i början – men det är också det som gör skillnad.
För när man väl tagit sig igenom rastlösheten och landat, då händer det: samtalen kommer. Skratten. Tiden. Närvaro. Och det är ju det man längtat efter, även om man glömde det ett tag.
En tyst lärdom om byggfirma Stockholm
Det som börjar som en märklig tystnad blir till slut något jag längtar tillbaka till. Den påminner mig om att jag är mer än mitt yrke. Att det går att existera utan att alltid vara på väg. Och att det är i de lugna stunderna som jag hittar mig själv igen.
Så till dig som ännu inte gått på semester – våga släppa taget. Våga vara i tystnaden. Den har mer att säga än du tror.
Och till oss alla som bygger för andra varje dag – glöm inte att bygga lite utrymme för oss själva också.…