Att vara förälder på innebandy är en unik upplevelse. Du är varken spelare eller tränare, men ändå totalt engagerad. Ditt liv kretsar plötsligt kring hallens parkering, plastmuggar med kaffe och någon som alltid tappat sin klubba.
Första gången jag skjutsade mitt barn till träning var jag nervös. Skulle jag förstå reglerna? Skulle jag våga heja? Skulle man ha köpt innebandyglasögon åt sin unge, eller är det onödigt? Och framför allt – skulle jag lyckas parkera bilen utan att blockera hela gatan? Nu vet jag att parkeringen är lika mycket en del av innebandy som själva spelet.
Träningarna börjar alltid med en sorts organiserad kaos. Spelare som springer åt olika håll, klubbor som nästan träffar hallväggarna, bollar som studsade under benen på någon. Och mitt i allt detta sitter vi föräldrar, försöker heja utan att skrika, och noterar små misstag som barnen glatt ignorerar. Det är underhållande, och ibland rent komiskt.
Jag har lärt mig en hel del om regler jag aldrig brytt mig om tidigare. Hur många spelare som får stå på planen, vad offside egentligen betyder (eller inte betyder i innebandy), och varför det alltid verkar vara någon som glömmer sin väst. Och ändå spelar det ingen roll – det roliga kommer från själva spelet, och från det faktum att allt inte behöver vara perfekt.
Kaffet är heligt. Det är vårt ankare i hallens virrvarr. Under en träning kan jag hinna dricka en kopp, stötta vid mållinjen, hjälpa någon med en klubba och fortfarande skratta åt de små katastrofer som uppstår på planen där ungarna ränner runt med innebandy barnklubbor. Jag har lärt mig att skratt är viktigare än koncentration – särskilt när bollen landar i någon annans väska eller när tränaren försöker demonstrera en dribbling och själv snubblar.
Matchdagar är en egen upplevelse. Det är nervöst, roligt och fullt av överraskningar. Barnen blir plötsligt experter, springer snabbare än man trodde var möjligt och skriker instruktioner till varandra som vi föräldrar knappt förstår. Jag försöker hänga med, hejar, klappar i takt och hoppas att inget barn råkar sparka bollen rakt på mig. Det händer. Alltid.
Det roliga med att följa från sidan är att du får se hela spelet på ett sätt som spelarna aldrig gör. Jag har blivit expert på att se vem som kommer missa passningen, vem som kommer göra det oväntade målet och vem som helt enkelt behöver en kram efter ett missat skott. Och varje gång något oväntat händer, skrattar vi – för innebandy är lika mycket humor som sport.
Jag har också upptäckt att innebandy föräldrar är en egen art. Vi diskuterar skor, klubbor och bollar på ett sätt som skulle få utomstående att undra om vi har gått med i någon hemlig kult. Vi skrattar åt våra egna små misstag, som att glömma barnet på parkeringen (nästan) eller stå på fel sida av planen. Det är gemenskap på hög nivå – och ofta väldigt underhållande.
Barnen lär sig massor. Teknik, teamwork, disciplin. Men vi föräldrar lär oss också. Vi lär oss tålamod, vikten av skratt, hur man hanterar plötsliga bollar mot ansiktet (inte alltid med framgång) och hur en enkel passning kan göra en hel hall full av jubel.
När träningen är slut packar vi ihop allt – bollar, klubbor, svettiga väskor – och åker hem. Vi pratar om mål, missade passningar och roliga situationer. Mitt i allt inser jag att innebandy inte bara är en sport för barnen. Det är en miniatyrversion av livet – fullt av kaos, skratt, lärdomar och små triumfer. Och vi som står vid sidan av? Vi får vara med på ett hörn, heja, skratta och ibland hämta bollen när den studsar lite för långt bort.
Jag ser fram emot nästa träning. Kanske för att mitt barn växer som spelare, kanske för att jag alltid kan räkna med ett gott skratt eller en oväntad situation. Innebandy är inte bara sport – det är kaffe, kaos och skratt. Ja, och floorball sticks, som man säger på engelska (fick jag lära mig). Och det passar mig alldeles utmärkt.